Musikrecension: Maskinljud och fragila övertoner
Sami Klemola är en genuint kompromisslös tonsättare, vars originella verk präglas av ett intresse för elektronisk musik och moderna speltekniker.
Janne Tuomi, cymbal, Niko Kumpuvaara, ackordeon, Kimmo Antikainen och Juuso Raunio, elektronik, stråkkvartetten White Dwarf, Defunensemble. Mutefest-festivalen, Musikhuset, Black Box 21.11.
Kännetecknande för Sami Klemolas kompositioner är statiska eller upprepande texturer, kraftiga rytmer samt grova maskinljud, som ger ett våldsamt intryck.
Det var glädjande att Klemolas produktion nu fick uppmärksamhet genom en kompositionskonsert inför en nästan fullsatt sal. Konserten var en del av programmet under Mutefest, en festival organiserad av Sibeliusakademins avdelning för musikteknologi.
Konsertens inledningsnummer, /zoom /trash /split (2012) för ackordeon och liveelektronik, började som en hysterisk trafikstockning. Niko Kumpuvaaras ackordeon gav ifrån sig vilda ljud, men också lugnare, breda ackord som smälte samman med det elektroniska materialet.
Maskinljuden var närvarande även i Peak (2014) för basklarinett, piano, cello och liveelektronik, som fick sitt uruppförande. Verket verkade förlora något av sin energi och fokus i de lugnare passagerna, trots att väntan på nästa utbrott skapade en viss spänning.
Klemolas elektroniska ljudvärld är inte alltför finslipad, och det förblir oklart om varje litet rassel och brus är en medveten del av helheten eller bara skräp. Å andra sidan träder en angenäm mänsklig dimension fram: det är fråga om handarbete.
En annan viktig aspekt av Klemolas musik är hans koncentration på själva ljudets nyanser och egenskaper. Tydligast kom detta fram i Sostenuto (2013) för solocymbal, ett uppfinningsrikt verk där ingredienserna är begränsade men resultatet fascinerande. Janne Tuomi excellerade med både klubbor och stråke.
I Concrete (2013) för stråkkvartett utforskar Klemola området mellan ljud och väsen – med tyngdpunkten på den sistnämnda – samt övertonernas fragila existens. Både Sostenuto och Concrete är behärskade verk, även ur formens perspektiv.
Konserten avslutades med Feed (2013) för flöjt, basklarinett, harpa, piano, cello, elgitarr, crackle box och liveelektronik. Defunensemble, med sin konstnärliga ledare Klemola som elgitarrist, var i sitt element.
Feed, som representerar den kraftfulla sidan av Klemolas estetik, gav ett underhållande även om något ojämnt intryck. I varje fall fanns här, liksom i hela konserten, någonting som är guld värd: en djärv expressiv attityd från både tonsättarens och musikernas sida.