Musikrecension: Fådimensionell fusion
Gitarristen John McLaughlin med band spelar prototypisk jazzrock med betoning på ordets andra stavelse, skriver Jan-Erik Holmberg.
Finlandiahuset 18.11.
Det är musik som traditionellt åtnjuts av finniga tonårsgossar med stora hörlurar på det rytmiskt knyckande huvudet. Nu är huvudena gubbaktigare, men de ryckte ändå rytmiskt i Finlandiahuset då John McLaughlin och 4th Dimension bjöd på ett par timmar kompakt musik. Exakt samma band med Gary Husband (klaviaturer och trummor), Etienne Mbappe (basgitarr) och Ranjit Barot (trummor och sång) uppträdde för nästan exakt två år sedan i samma sal.
McLaughlin spelade skärpt och detaljerat trots sina 72 år. Klangurvalet var däremot inte särskilt mångfacetterat, det var mer eller mindre klassiska rocksound hela kvällen.
Men helt endimensionellt blev det ändå inte – till kvällens intressantaste ingredienser hörde de indiska influenserna, som Barot stod för.
Vid sidan om traditionellt trummande använde sig indiern också av sitt hemlands vokala perkussiva traditioner, konnakol, som också kombineras med stipulerade handrörelser. I praktiken är det stavelser som taka-taka man hör uttalas i konnakol. Trumslagaren, som komponerat musik till många Bollywood-filmer, sjöng även konventionellt och det gjorde han väl.
Största delen av musiken kom från McLaughlins och bandets senaste skivor. Man värmde upp med enkelt, bluesbaserat material som Little Miss Valley. Därefter blev det komplexare saker, särskilt rytmiskt sett. I Echoes From Then ekade taktbyten från Mahavishnu-tiden. Husband lämnade klaviaturerna och satt sig bakom det andra trumsetet och resultatet blev en slags indorockjazzfusion. Även i Abbaji hördes indiska influenser på ytan, men Barots trummande var överlag kompakt och tungt, med få finare resolutioner och nyanser. Man kunde nästan säga att klaviaturisten trummade bättre, fast trumslagaren sjöng bättre. Hela kvartetten sjöng i kvällens enda kändare stycke, Pharoah Sanders The Creator Has A Master Plan.
Kvällens enda luftigare stycke var Señor C.S. som är tillägnad Carlos Santana, en duett för McLaughlins elgitarr och Husbands elektriska marmelad i form av samplade piano- och stråkklanger.
Ju mer kvartetten gick mot rockhåll, desto bättre lät det. Kvällens mest lyckade bit var Husbands tunga låt Solid med power chords från den distorterade gitarren och typiskt proggallvar i ackorden. Här var Barots heavytrummande på sin plats. Då de spelade någon slags swing- eller kvasiswingrytm med inslag av walking bass blev det däremot tråkig leksaksjazz.
Basisten Mbappe, som intressant nog spelar med svarta handskar på händerna, höll sig dock oftast till karakteristiska fusionsstiliseringar som slap bass och virtuosa snabba linjer. I bassolona skymtade såväl Jaco Pastorius som Stanley Clarke.
Kvällens giv var fint hantverk, men en annan fråga är om man gillar designen. Det var mera spelande än musik.