Juha Valkeapää firar med stil
Juha Valkeapää firar den spelade Valkeapääs femtioårsdag med en autofiktiv föreställning.
Text, regi och performance: Juha Valkeapää. Föreställning 15.11 hemma hos Juha, som en del av Baltic Circle-festivalen.
Juha Valkeapääs Executed Stories var en höjdpunkt under fjolårets uppsättning av Baltic Circle-festivalen. Då undersökte han dödsstraffets historia och mekanik i en enaktare på närmare tre timmar. Det blev en personligt essäistisk odyssé med autofiktiva inslag.
Längre på det autofiktiva spåret går Valkeapää i den ena av sina föreställningar på årets festival, Juha Valkeapää 50 Yrs. Här bjuder han in publiken till sitt hem i Berghäll för att fira femtioårsdagen. En glad Valkeapää möter i tamburen, och säger att han är trött efter att ha firat till klockan fyra på festivalens avslutningsfest natten innan. Det bjuds på bubbel och när alla gäster bänkat sig i vardagsrummet sätter föreställningen i gång. Fast egentligen har den kanske börjat redan tidigare, gränsen mellan teater och verklighet flyter ihop.
Så börjar också Valkeapää med att konstatera att han för tillfället är två olika personer – den spelade Valkeapää som firar femtio och den verkliga personen (som är född 1967) – och att dessa två personer helt och hållet går in i varandra. Föreställningens tema är kärlek, som behandlas via ett antal olika infallsvinklar. Valkepää är nämligen kär, men objektet för hans kärlek bor på andra sidan oceanen.
Han bearbetar situationen bland annat genom att berätta om sitt tidigare liv, då han var den 21-åriga engelska popstjärnan Adele. Vi lyssnar på en mängd sånger från Adeles debutalbum 21 och Valkeapää sjunger med, blir rörd och kommenterar hur han kände sig när han skrev sångerna. Däremellan stryker han en skjorta, uppför parningsdanser ur fågelvärlden och läser ur sin dagbok.
Det alldagliga blandas med det absurda och Valkeapää imponerar som vanligt med sitt självklara, innerliga tonfall och sin förmåga till total öppenhjärtighet. Frågan om vad som är äkta och vad som är spelat upplöses och blir irrelevant, i stället njuter vi av kalaset och kakan som vi avslutningsvis blir bjudna på. Samtidigt väcks naturligtvis en mängd tankar om förhållandet mellan konsten och livet, kärleken och jaget, samt fiktionen och verkligheten.