Skivrecension: Ett självreflekterande tidlöst kalejdoskop
Luciano Berio insåg tidigt att konst först och främst handlar om kommunikation. Just därför kommer hans musik att få extra lång livslängd, spår Mats Liljeroos.
Radions symfoniorkester och en vokalensemble (Mirjam Solomon, Annika Fuhrmann, Jutta Seppinen, Pasi Hyökki, Simo Mäkinen, Paavo Hyökki, Taavi Oramo, Sampo Haapaniemi) under Hannu Lintu. Solist: Virpi Räisänen, mezzosopran. (Ondine)
Vilka av de huvudsakligen efter andra världskriget verksamma konstmusiktonsättarna kommer att lämna de mest bestående avtrycken i historiens kvicksand? Sådana frågor är lika stimulerande att ägna sig åt som omöjliga att besvara, även om några trender redan nu eventuellt är skönjbara.
Om vi fokuserar på modernismen med Darmstadt som epicentrum ser jag i min kristallkula att en gång så centrala namn som Luigi Nono, Karlheinz Stockhausen och Pierre Boulez sakta men säkert tappar mark medan den redan när det begav sig bråkige pojken i klassen, Luciano Berio, kommer att framstå som levande och angelägen även om femtio år.
Och det av den enkla orsaken att han, liksom Ligeti, såg modernismen som ett medel bland andra, inte ett mål i sig. Berio (1925–2003), som prövade vingarna som både klassisk serialist och elektronmusikpionjär, insåg tidigt att konst trots allt handlar om kommunikation och kom därigenom, paradoxalt nog, att bli den första som på äktpostmodernistiskt manér upphöjde citat- och allusionstekniken till en kompositionstekniskt och estetiskt fullvärdig uttrycksform.
Sömlösa samklanger
Så framför allt i den femsatsiga Sinfonia (1968–69), ett nyckelverk inom Berios produktion likaväl som den samtida kontexten. Här kontemplerar Berio såväl förhållandet mellan människorösten och orkestern som begreppet ”symfoni" i en vidare bemärkelse. Samtidigt som stycket tar avstamp i ordets ursprungliga grekiska betydelse, samklang, utgör det även en kommentar till den historiskt etablerade form den själv är ett lysande exempel på.
Ett typiskt berioskt mångfasetterat upplägg, med andra ord, och bara texterna är ett kapitel för sig. Berio nyttjar väsensskilda källor som Claude Lévi-Strauss Le cru et le Cuit, plock ur egna essäer samt, i den med rätta berömda tredje satsen, Samuel Becketts The Unnamable. I den andlöst vibrerande andra satsen, ett ”in memoriam Martin Luther King”, rådbråkar rösterna åter Kings namn ur ett i första hand fonetiskt perspektiv.
Symfonins idémässiga nav är dock den obändigt framvällande tredje satsen, där Berio som musikalisk underbyggnad använder sig av scherzot ur Mahlers andra symfoni, i vars strida flöde en uppsjö citat av bland andra Debussy, Ravel, Stravinsky, Strauss, Schönberg, Boulez och Berio själv sömlöst integreras. Så blir Sinfonia till ett självreflekterande barn av sin tid, samtidigt som den i egenskap av ett slags musikalisk palimpsest eller kalejdoskop äger en allmängiltig, tidlös relevans.
Levande musikhistoria
Homeros, Edoardo Sanguineti, Saadi och Davids psalmer är några av textkällorna i Berios Calmo för mezzosopran och 22 personers kammarensemble (1974/89), komponerad till vännen och tonsättarkollegan Bruno Madernas minne. Infallsvinkeln är här mer traditionellt modernistisk och den expressiva mezzostämman flyter i ett slags viktlöst tillstånd över den transparenta instrumentalsatsen.
Berio uppvisade, till skillnad från de flesta modernistkolleger, ett levande intresse för musikhistorien och gav till exempel i verket Rendering sin syn på Schuberts på skisstadiet efterlämnade sista symfoni. I Quattro versioni originali della Ritirata Notturna di Madrid di Luigi Boccherini (1975) har Berio sammansmält de fyra versionerna av Boccherinis på sin tid populära hit till ett lika enkelt som effektivt orkestercrescendo och -diminuendo.
Det finns flera goda inspelningar av symfonin signerade bland andra Péter Eötvös, Riccardo Chailly, Boulez samt Berio själv, men Hannu Lintus och RSO:s starkt kända och minutiöst formulerade version står sig väl i konkurrensen. Virpi Räisänen gör sitt krävande mezzoparti med bravur och vokaloktetten – stycket skrevs för Swingle Singers – tycks formligen frossa i sitt lika delikata som tungvrickande uppdrag.