Skivrecension: Sympatiskt men lite blekt
John Mellencamp bjuder på väl många standardavrivningar, fast stundvis skymtar ändå något av hans gamla låtskrivarmagi.
(Republik/Universal)
Under senare delen av 80-talet hade John Mellencamp, efter att från början ha stämplats som ”Bruce Springsteens B-lag”, en period av flyt. Då levererade han album som framför allt Scarecrow och The Lonesome Jubilee, men därefter har hans låtskrivande – som utgår från en okomplicerad rotrocktradition – på nytt tappat i känsla och kvalitet.
Under de senaste åren har han också valt att göra själva uttrycket mer avskalat, och föregående skiva No Better Than This (2010) spelades dessutom in med en maximalt primitiv utrustning (i mono). På nya Plain Spoken är ljudbilden ändå fylligare igen, med en klassisk rockinstrumentering som botten, men låtarna är fortfarande sådana att de vid behov också kunde göras via akustiskt gitarrkomp och sång.
I Tears In Vain skymtar något av Mellencamps 80-talsmagi, men i övrigt handlar det mest om trygga standardavrivningar. Sympatiskt och ärligt, men också lite blekt.