Kramkalas med magiska Morrissey
Vitsord:
Det var en spänd sorlande stämning i Finlandiahusets fina salong några minuter i åtta på lördag kväll. En massiv duk framför scenen visade gamla musikvideor och människor satt och skruvade sig i stolarna – ska vi faktiskt sitta genom en konsert med Morrissey?
Det skulle vi inte.
Genast duken föll, lamporna släcktes och strålkastarna fångade kvällens huvudperson vandra in från vänster med sitt femmannaband i släptåg, var det som om alla på given signal hoppade upp på fötter. Och när bandet dessutom inledde med en rasande version av gamla The Smiths-klassikern The Queen Is Dead (1986) vad det omöjligt att sätta sig igen – vi stod naturligtvis genom hela spelningen.
Suedehead (1988) följde tätt på, sedan personliga favoriten Speedway från toppalbumet Vauxhall And I (1994).
Finlandiahuset, sittplatserna till trots, har en oerhörd fördel i sin låga scenkonstruktion som gör att man verkligen kommer åt att känna närvaron av artisterna. Morrissey tillbringade också halva spelningen med att ta folk i handen, krama och flörta med främsta raden.
Rapporterna från i höst att 55-åringen lider av allvarliga sjukdom verkade tyvärr stämma. Rösten var stadig men visst såg det vackra ansiktet rätt blekt ut, som om någon övedrivit det vita pudret en rejäl smula. Flera gånger under intstrumentalpartierna hukade han sig också ner vid trummorna med ryggen mot publiken, som för att samla krafter, men hade man inte vetat om någon diagnos fanns det inget som röjde någon svaghet.
Och kanske måste man räkna med faktumet att ensemblen tillbringat föregående natt “on that banana boat from Stockholm”.
Efter den inledande paraden blev det dags för nya albumet World Peace Is None Of Your Business – en arg och aktuell studie i världens politiska elände. Men allt var inte mörker. I Neal Cassady Drops Dead upptäckte Morrissey ett bekant klädesplagg i publiken – en prickig skjorta han lämnat efter sig för trettio år sedan, efter Smithsspelningen på Provinssirock 1984. Skjortans innehavare blev så till sig av uppmärksamheten att han i Kiss Me Alot tog sångaren på orden och rusade upp på scen för att “kiss me all over my face”.
Under tidigare konserter har dylika “attacker” kunnat leda till att Morrissey avbrutit konserten, men nu föstes mannen med skjortan bara iväg av säkerhetsvakterna – en effekt av den fina intima stämning som en trettio centimeter hög scen som bäst kan ge.
Politiska ställningstaganden var, liksom på albumet, kvällens tema. I den storslaget avverkade Not A Man slaktar Morrissey mansrollen och slutklämmen “I'd never kill or eat an animal” förebådade såklart gamla Meat Is Murder (1985) som serverades i en kall, seriös och dundrande version med fruktansvärda videoklipp från köttindustrin projicerade på storskärmen.
Synbarligen bedrövad, nästan frånvarande stod “Moz” med händerna bakom huvudet med ryggen mot publiken och bara stirrade på de sadistiska gruvligheterna från djurfarmerna medan bandet vräkte på i en utdragen och smärtsam kakofoni.
Det hade kunnat räcka där, vad finns liksom mer att säga, men det blev encore i alla fall. Gruppen trädde in och bugade djupt med en hälsning till sitt skivbolag (“Fuck Harvest Records”) tryckt på t-tröjorna.
I slutet av den obligatoriska avslutaren Everyday Is Like Sunday (1988) klädde Morrissey också av sig sin knappskjorta – blottande en fortfarande mycket välformad 55-årig kroppshydda – och slängde ut den i publiken. Betyder förhoppningsvis att vi kommer att se honom på scen i Finland ännu om trettio år.
- The Queen Is Dead
- Suedehead
- Speedway
- World Peace Is None of Your Business
- I'm Throwing My Arms Around Paris
- Staircase at the University
- Neal Cassady Drops Dead
- Kick the Bride Down the Aisle
- The Bullfighter Dies
- Yes, I Am Blind
- Trouble Loves Me
- Istanbul
- Earth Is the Loneliest Planet
- I'm Not a Man
- Meat Is Murder
- Everyday Is Like Sunday