Musikrecension: Jazzmaterial i klassisk form
Iiro Rantala har uruppfört otaliga pianokonserter. På Kansi auki-festivalen hördes den fjärde på ett drygt år.
Kansi auki-festivalen. Jussi Lampela Nonet, solist Iiro Rantala, piano. Sid Hille Contemporary Collective. Kapsäkki 13.11.
På bara ett drygt år har mästerpianisten Iiro Rantala fått uruppföra till och med fyra pianokonserter skrivna för honom. Sjoket inleddes med Jukka Linkolas andra konsert i september 2013, på April Jazz uruppfördes Vellu Halkosalmis och för några veckor sedan hördes Severi Pyysalos i Åbo. Jussi Lampelas pianokonsert nr 1, skriven för Rantala och Lampelas egen välspelande nonett, hördes under öppningskonserten på Rantalas pianojazzfestival Kansi auki i torsdags.
Som genre är pianokonserten uttryckligen förknippad med klassisk musik. När man hör de stora klangerna eller lekfullt lirande parallella oktaverna går tankarna osökt till Prokofjevs tredje pianokonsert (som RSO framför nästa vecka), när man hör ett trumpetsolo som utmanar eller till och med duellerar med pianot kommer man lika gärna att tänka på Sjostakovitjs första konsert. De klassiska förebilderna finns alltså här och har influerat den rätt konventionella formen med trettio minuter genomkomponerad musik med snabb, långsam, snabb sats. Men materialet är hela vägen jazz.
Kompositionen har fått heta Yllättäviä kohtaamisia (Överraskanade möten) men det mest överraskande torde ha varit pianots likvärdiga ställning i förhållande till övriga instrument. Visst finns här solon och en hel del komplicerat material, men pianot är inte hela tiden i förgrunden utan smälter tidvis in rätt mycket i den övriga satsen.
Rantalas spel är som så ofta skickligt och njutbart. Minst lika njutbart var kompet med Ville Herrala på bas och Jussi Lehtonen på trummor. Speciellt i Miles Davis So What, som hördes som något slags uppvärmare under titeln So When, kunde man njuta av Lehtonens dynamiska spel när han låter energin ackumuleras och energinivåerna stiga.
Sid Hille Contemporary Collective med Teemu Viinikainen på gitarr, Heikki Nikula på basklarinett, Markus Hohti på cello och Sid Hille själv vid klaviaturerna och spakarna bjöd på en fascinerande futuristisk resa. Musiken som skapas av det här kollektivet rör sig på ett spännande sätt i gränslandet mellan improviserad och komponerad musik, där idéerna säkert är uttänkta på förhand även om framförandet lever i stunden. När man förmår spela 48 minuter i streck utan att det någonsin blir långrandigt visar man samtidigt att man behärskar storformen skickligt.