Operarecension: Estlands äldsta teater
Estniska Vanemuineteatern besökte Helsingfors med två fantasifulla föreställningar på programmet.
Henry Purcell: The Fairy-Queen. Regi & scenografi Sasja Pepeljajev, kostym Liisi Eelmaa, dir. Lauri Sirp. 12.11.
Tauno Aints: Rahepapp. Regi Marko Matvere, kostym &scenografi Iir Hermelin, dir. Paul Mägi. 13.11.
Många finländska operavänner besöker regelbundet Estoniateatern i Tallinn men har inte tagit sig för att resa till Tartu. Där finns landets äldsta teaterorganisation Vanemuine, grundad 1870, med sina tre scener och en varierande repertoar bestående av opera, operett, teater, balett och konserter.
Stadens stora teater planerades av Armas Lindgren, som också ritat Estoniateatern. Den förstördes 1944 och på dess plats står en ny konsertbyggnad från 1967. Den historiska Tyska teatern är restaurerad och därtill finns en black box-scen i hamnen, Sadamateater.
De två operor som Vanemuine satte upp under sitt korta gästspel på Nationaloperan är representativa för deras programpolitik som med små resurser ser ut att ibland ge sig in på rätt experimentella uppsättningar med starkt ensemblearbete.
Regin tar över
Henry Purcells The Fairy-Queen är en semiopera skriven som maskspel mellan händelserna i Shakespeares En midsommarnattsdröm. På dessa två nivåer ympar regin en tredje nivå, mediefirman Music Manipulators Office som sätter upp operan.
Regissören Sasja Pepeljajev har gjort ett fantastiskt fantasifullt arbete med stegar och ställningar, plattor på hjul och olika attrapper där sångarna får sjunga i det mest galna positioner. Men han slår också över i sin påhittiga scentekniska briljans som blir ett självändamål - eller för att tala med Shakespeare blir det helt enkelt "too much".
Vanemuine har gjort allt för att vi skall kunna hänga med mediefirmans måttligt intressanta manipulation med översättning till finska av den estniska dialogen och engelsk text, då de sjunger på engelska. I den långa rollistan fanns åtminstone två goda sopraner, en duktig tenor och många goda sjungande och icke sjungande skådespelare och dansare.
Överskuggad av regin spelades Purcells praktfulla musik rätt snyggt av Vanemuines orkester under Lauri Sirps ledning. Denna föreställning fick för två år sedan Estniska teaterförbundets specialpris för som det hette "ett skapande team" och det är de minsann.
Levande folklore
Vanemuines andra gästspelsopera var Tauno Aints opera Rahepapp som baserar sig på Andrus Kivirähkis uppmärksammade och översatta roman med samma namn. Det är en allegorisk berättelse som utspelar sig under 30 dagar i november under den forna tyska tiden. Huvudtemat är bysamhällets kärleksaffärer, misär och människans snålhet.
Denna opera står det folkliga sångspelet nära och inkluderar många fascinerande andeväsen ur estnisk folklore. Musiken är mycket varierande med arkaiserande tongångar, modernistiska effekter, melodier och en droppe pekoral, dvs. skicklig teatermusik.
Marko Matveres regi fungerar bra med burlesk humor. Han gjorde också den sympatiske Rahepapp, bysamhällets vise man. Ett av Vanemuines kännetecken är att blanda operasångare och teaterfolk. Det betyder levande teater där somliga sjunger bättre än andra. Ett visst vemod vilar över handlingen där ingen får den som den älskar och det lilla folket lider.
Dekoren var sparsam men kostymerna hade man satsat på. En finurlig figur var Janek Savolainen, Rahepappis så kallade kratti eller skratte som det lär heta på svenska. Han vandrade omkring på Oscar Pistorius-liknande proteser och är ett tjänande andeväsen som fått liv av djävulen i utbyte mot en droppe av ägarens blod. Själv har Rahepapp lurat hin onde och givit en droppe bärsaft i stället.
Vanemuines orkester spelade utomordentligt under ingen mindre än Paul Mägis ledning och sångarna var duktiga, inte minst Pirjo Püvis höga koloratur.
Båda kvällarna var utsålda och med litet mera reklam kunde man kanske ha gett två kvällar till.