Chile i surrealismens tecken
Manus och regi: Alejandro Jodorowsky.Foto: Jean-Marie Dreujou. Musik: Adan Jodorowsky. I rollerna: Brontis Jodorowsky, Pamela Flores, Jeremias Herskovits, Alejandro Jodorowsky.
Vitsord:
Det finns regissörer som anser att den yttre verkligheten utgör ett alltför torftigt bevismaterial och som i stället skapar sin egen verklighet. Alejandro Jodorowsky är en av dem. Det finns kritiker som anser att metoden är tvivelaktig om den drivs till sin spets. Undertecknad är en av dem.
Den 1929 födde chilenske multikonstnären Jodorowsky som en gång beskrev sig själv som ”undergroundfilmens Cecil B. DeMille” återvänder till filmen efter en paus på 23 år. Livets dans (La danza de la realidad) är en till 1930-talet förlagd självbiografisk resa som mycket riktigt går i surrealismens, eller den magiska realismens, dadaismens och de drömlika visionernas tecken.
Lilla Alejandro (Jeremias Herskovits) växer upp i den i chilenska öknen belägna kuststaden Tocopilla som son till ryskjudiska invandrare. Fadern Jaime (regissörens son Brontis Jodorowsky) är kommunist och Stalinbeundrare men tillika en machoman och hustyrann som inte tolererar någon vekhet hos sonen som bör lära sig att uthärda smärta. Hans hårdhet har även att göra med de antisemitiska stämningar som är rådande. För mjukheten står modern Sara (Pamela Flores), en kvinna med enorma bystmått och som uttrycker alla sina repliker i operaarians form.
I några scener förekommer regissören själv som Alejandro på äldre dar som för sitt yngre alter ego ordar om existensens villkor. Med facit i hand så att säga.
Jodorowskys fantasmagorier och miljön med clowner och krymplingar kan stundom för tankarna till Fellini (Amarcord) och Buñuel men regissören bjuder även på provokationer som enbart känns som billig chockverkan. Riktningen i hans biografiska odyssé går trots allt mot någon form av klarhet då Jaime ämnar mörda Chiles president Carlos Ibañez (Bastián Bodenhöfer) men drabbas av handlingsförlamning. Det innebär startskottet för hans via dolorosa, efter en lång lektion i ödmjukhet följer ett uppvaknande då Jaime inser att han, Stalin och Ibañez egentligen är samma person.
Mycket i Jodorowskys surrealistiska bildvärld känns ändå som originalitet enbart för originalitetens skull i kategorin ”anything goes”. Både som privat exposé och samhällelig kommentar.