Filmrecension: Dum och dummare 2
Uppföljaren till Dum och dummare kommer troligen inte att rädda bröderna Farrellys karriär.
Regi: Peter och Bobby Farrelly. Manus: Sean Anders, Mike Cerrone m.fl. Foto: Matthew F. Leonetti. I rollerna: Jim Carrey, Jeff Daniels, Rob Riddle, Kathleen Turner.
Vitsord:
Dum och dummare (Dumb and Dumber) från 1994 var komedin där omaka paret Jim Carrey och Jeff Daniels slog ihop sina påsar – inte utan resultat ska sägas. Måhända var filmen en lovsång till idiotin, ett gissel, men åtminstone var det en rätt kvick sådan.
Bägge skådespelarna har därefter gått från klarhet till klarhet, Daniels inom ramen för tv-dramatiken (The Newsroom). Så när Dum och dummare, Lloyd och Harry, dammas av efter en paus på tjugo år får man en känsla av att det är för att rädda radarparet Peter och Bobby Farrellys karriär. Med filmer (läs: pannkakor) som Min stora kärlek och Fäst vid dig har bröderna inte direkt rosat marknaden.
Nåväl, Lloyd (Carrey) och Harry (Daniels) är precis lika korkade som förut. Och när Harry av en slump får höra att han troligtvis är far till en nu vuxen dotter – Kathleen Turner, det var länge sen, är mamma till flickebarnet – är det upptakten till en odyssé där faderskärleken varvas med idel debila upptåg och komiska lågvattenmärken av det slag som bröderna Farrelly alltid gått i bräschen för.
Till det kommer Jim Carreys minspel och patenterade fysiska humor som är och förblir ett nöje (till skillnad från vapendragaren Jeff Daniels mera krampaktiga turer). Ändå är slutresultatet en besvikelse.
Det är inte bara det att det är fråga om en uppföljare, befolkad av karaktärer/jubelidioter som redan en gång tagit ut svängarna. Trots att manusförfattarna är inte mindre än sex till antalet (ett varningstecken om något) är det lite si och så med den inspirerade galenskapen. Ofta känns det som om man skulle slå in öppna dörrar.