Musikrecension: Häpnadsväckande ungrare
Ungerska Söndörgö är en ensemble som HBL:s recensent läst och hört enbart extrema lovord om.
Etnosoi-festivalen. Savoyteatern 8.11.
Förväntningarna var därför minst sagt höga när Söndörgö gästade Finland för första gången som en av huvudgästerna på Etnosoi-festivalen. Efter en och en halv timmes musikbad är det bara att konstatera faktum: alla lovord var helt på sin plats. Jag sällar mig till den lovprisande skaran.
Söndörgö utgår från den musicerande familjen Eredics – tre bröder och en kusin kompletterade med en vän. Ryggraden i deras musik utgörs av tamburan, ett mandolinliknande instrument som förekommer i olika storlekar från minimal till bas. Repertoaren kommer såväl från Ungern som flera Balkanländer och varierar från trallande byasånger till makedonisk-turkiskt Balkansväng.
Vad är det som gör Söndörgö till något alldeles speciellt då? Världsmusikscenen kryllar ju av fina Balkan- och Ungernband, det ena skickligare än det andra.
Det ena är dynamiken och den oerhört fina känslan för dramaturgi. Det gäller såväl inom låtarna som konserthelheten. Låtarna bjuder på stegringseffekter, crescendo och accelerando låten igenom, men det finns också utrymme för volymmässigt svagare partier och mer lyriska stämningar. Samma gäller låtvalen, förutom det jag-lirar-oerhört-snabbt-och-skickligt-Balkanstuket finns även mjukare ballader med, som visar upp helt andra sidor av musikerskapet: småsmå finstilta nyanser och känsla ut i fingertopparna. Just denna nyansrikedom gör Söndörgö till något speciellt – man har fler växlar på åkdonet än Balkanturboväxeln.
Det andra jag vill lyfta fram är den häpnadsväckande multiinstrumentalismen! Alla i bandet spelar många olika instrument, till den grad skickligt att man inte har tappar känslan för vilket som eventuellt kunde betraktas som respektive musikers huvudinstrument. Visst har jag sett multiinstrumentalister i mängd och massa, men Söndörgö är alldeles suveräna i sin mångsidighet uttryckligen i en livesituation. Trots att någon stup i kvarten bytte instrument, emellanåt flera gånger inom samma låt, fortskred musiken hela tiden flytande. Och påpekas bör att det handlar om instrument från helt olika instrumentfamiljer och med helt olika tekniker. Själv imponerades jag speciellt av Salamon Eredics, som trakterade såväl dragspel, herdeflöjt, det kinesiska (!) blåsinstrumentet hulusi och tambura i två olika storlekar. Och alla med en lekande lätt virtuositet! Musikerna imponerade också med sin jordnära attityd. Trots alla framgångar och lovord gav de snarare ett intryck av byaspelmän som hade kul än någon sorts divor. Till största delen fick musiken tala för sig själv. Och det gjorde den med besked. Bravo!
Publicerad i HBL 10.11.