Musikrecension: Extremsport på orgel
Populism kan orgelfestivalen Organo Novo i varje fall inte beskyllas för. I marginalens marginal – orgelmusik, ny musik – presenterar festivalen en konsert med kulttonsättaren Kaikhoshru Sorabjis orgelsymfoni från år 1924.
Pauluskyrkan 7.11.
Sorabji är en ljusskygg figur med förknippelser till bland annat ockultism och mystik. Första orgelsymfonin som står på programmet är två timmar lång och därmed en relativt lindrig dos. Andra symfonin varar sex timmar.
Nå, det gäller att inte skämta alltför lättsamt om Sorabjis musik som lätt faller in i kategorin för kufisk kuriosa. För visst är det i dagens värld lätt att spotta ur sig miljontals noter, med hjälp av datorer, men på 1920-talet var det hårt manuellt arbete. Huruvida man sen anser att Sorabjis verk är fantasifoster av en excentrisk enstöring eller ett medvetet konstnärligt ställningstagande är delvis en tolkningsfråga, men nuvarande kunskap lutar starkt mot det senare alternativet.
Faktum är att Sorabji föregår stilmedel som blir betydande först efter andra världskriget. Komplexitet och stycken som är skenbart omöjliga att spela förknippas i dag med namn som Brian Ferneyhough, men Sorabji skrev så redan femtio år tidigare. Däremot är Sorabjis kolossala stycken raka motsatsen till nutida minimalism. Sorabjis musik är inte en skimrande yta och absolut inte någon meditation.
För mig blir just längden den viktigaste upplevelsen i Sorabjis orgelsymfoni. På två timmar varierar mitt förhållande kraftigt: först är jag främst förbryllad, senare liknar stämningen sjösjuka och slutligen blir det känslan av en sömnlös natt.
Ofta känns musiken fruktansvärt monoton, men på ett arbetsamt sätt – som att gå upp för tiotusen trappsteg. Tidsperioden för musiken får mig att tänka på heroiska sydpolsforskare på någon förgäves vandring i ett brutalt dödsbringande landskap.
På tal om hjältar är den största bragden organisten Kevin Bowyers förmåga att över huvud taget spela symfonin. Två timmar av snåriga noter avklaras med maskinartad uthållighet och orimlig precision inkluderande diverse akrobatiska konststycken. Överlag har Bowyers musicerande en respektingivande känsla av obeveklighet och hårt arbete. Bowyer sparar skickligt krafter för retoriska höjpunkter så som det ursinniga hamrandet av Bach-motivet mot slutet av den gigantiska tredje satsen.
Visserligen förstår jag att Sorabjis musik är en extremsport, men Bowyers musicerande är värt en större publik än den handfull människor som nu lyssnade.
Publicerad i HBL 10.11.