Föreställning som ger svindelkänsla
Jefta van Dinthers verk As it empties out kunde beskrivas som ett anfall av vertigo eller en intensiv feberdröm.
Koreografi: Jefta van Dinther.Ljus: Minna Tiikkainen. Ljud: David Kiers. Scenografi: Simka. På scenen: Linda Adami, Thiago Granato, Naiara Mendioroz Azkarate, Eeva Muilu, Roger Sala Reyner och Jefta van Dinther. Föreställning under festivalen Dans i november på Stoa 7.11.
Tid, rum och proportioner suddas ut i den svenske koreografens föreställning och tvingar åskådaren att gång på gång ifrågasätta sina egna sinnen – vad är det egentligen som händer på scenen?
På scenen står en storögd figur med kortbyxor och platåskor, och ögon som två svarta speglar. Med knarr på rösten upprepar han ett sångliknande mantra där ord sväljer ord och formar nya.
Intill honom finns också fem dansare vars kroppar kommunicerar med varandra i en slingrande koreografi där man ofta hänförs av de snabbt ringlande armarna och benen, särskilt hos skickliga finska Eeva Muilu.
Det ligger något över föreställningen som påminner om den amerikanske regissören David Lynch, särskilt hos den förvuxna hipsterpojke som kunde platsa i Twin Peaks på ett sicksackmönstrat golv med röda draperier i bakgrunden. Samtidigt är det som om van Dinther fullt medvetet driver med oss, brer på med den filmiska, kusliga stämningen som också manifesterar sig i David Kiers tryckande, metalliska musik.
Ett kolmörker faller över Stoas teatersal, dansarna försvinner för att sedan dyka upp som röda fläckar i natten. De har förvandlats till små, skakande djävulsaktiga figurer – ett fantastiskt trick som möjliggörs genom Minna Tiikkainens magiska, hyperkreativa ljusdesign. För en stund känns det som om man befann sig alldeles ensam i salen med de små djävlarna bara någon meter ifrån. Det här är riktig illusionskonst.
Ritualer upprepar sig i olika varianter, från dansarnas nyssnämnda transtillstånd till scenen där gruppen håller i rep och liksom försöker hissa ner något från himlen – ett ufo?
As it empties out är en stark audiovisuell upplevelse, där van Dinther använder sig av lekfull skrämseltaktik som gör att föreställningen berör på ett fysiskt plan – när en pälsklädd diva dyker upp liksom ur intet trycker jag mig mot stolsryggen av den lilla chocken. Men föreställningen är inte bara tekniskt påhittig, ensemblens hängivelse och minutiösa kroppskontroll bidrar också till att den kittlande, häftiga upplevelsen.