Skivrecension: Gregory Porter redan en av de stora
Med ungefär lika delar jazz och soul fungerar samlingsvolymen som en ypperlig inkörsport för den som inte tidigare stiftat bekantskap med Gregory Porter.
(Must Have Jazz/Naxos)
I synnerhet i lite mognare jazz- och soulkretsar har Gregory Porter tagits emot som något av en frälsare. Också jag rankar honom kanske högst av alla sångare som kommit fram på 2000-talet – ja, i själva verket kunde jag gå längre än så. Frågan är nämligen om han inte just som sångare med tiden kommer att räknas in bland de riktigt stora. Att man sedan lätt bortser från vilken fin låtskrivare han är därtill, är förståeligt, om än synd.
Stora ord, jag vet, och då finns alltid risken att någon blir skeptisk av dylikt beröm. Men en sak som skiljer Porter åt från vissa yngre stjärnskott och påstådda talanger, är att han inte längre är någon ungtupp. Född 1971 som han är, hade han redan en gedigen musikalkarriär bakom sig och hade hunnit mogna som artist när han debuterade med skivan Water år 2010.
Det som tilltalar mig mest med hans sång är följaktligen den genomnaturliga fraseringen och den oerhörda värme som hans baryton utstrålar. Han behöver inte ta till några trick, förfaller aldrig till sådant där inlärt wailande för dess egen skull, som tycks vara ett slags mått på hur man i dag förväntas sjunga soul. Inte heller låter han någonsin pressad och verkar inte behöva anstränga sig nämnvärt, rösten bara kommer ur honom, naturligt, som sagt.
Om jag ska ta till några jämförelser har Donny Hathaway lyfts fram och visst finns det likheter, även om rösterna inte direkt låter lika. Men också Nat King Cole skulle jag kunna nämna och då är det just den naturliga värmen och fraseringen som jag tänker på.
Lyckad samlingsvolym
Förutom tre skivor i eget namn har Gregory Porter också figurerat flitigt som gästsångare för andra artister och projekt. Och för den som inte har lyckats hålla koll på alla samarbeten utgör den här nya skivan ett ypperligt komplement.
Förutom den från debuten bekanta 1960 What? – som här ges i en något tilltuffad, men smakfull klubbmix – återfinns ingen av de tolv låtarna på Porters egna skivor. I stället är materialet huvudsakligen uppdelat på dels mera jazzigt material från saxofonisten David Murrays fjolårsskiva Be My Monster Love med Porter som solist. Dels är de plockade från sammansättningen Zbonics Time to Do Your Thing, en skiva som har gått mig helt förbi. Här ger Porter prov på en lite annan sida av sig, tuffare, lite råare, som lockas fram av den funkiga soulen i 1970-talsstil.
Av de här stiger skivans titelspår till en ny favorit. Men också avslutande Song of The Wind – plockad från ett projekt med musik av Gil Scott-Heron – är mig från tidigare obekant och likaledes oumbärlig.
Med andra ord erbjuder samlingsskivan tillräckligt mycket nytt att hämta också för de insatta fansen, samtidigt som den fungerar som inkörsport för den som ännu inte stiftat bekantskap med mannen – rekommenderas.