Skivrecension: Mozart på toppen av sin genialitet
Kanadensiska pianisten Angela Hewitt har ofta samarbetat med dirigenten Hannu Lintu, så också på skivan med några av Mozarts bästa pianokonserter.
Angela Hewitt, piano. National Arts Centre Orchestra under Hannu Lintu. (Hyperion)
Mozarts arbetskapacitet var obegriplig. Mellan december 1785 och mars 1786, mitt uppe i det mest kritiska färdigställandet av Figaros bröllop och en mängd viktiga biljardturneringar, svängde han på grund av akut penningbehov på nolltid ihop tre av sina bästa kompositioner någonsin: pianokonserterna nr 22, 23 och 24.
Bland dessa sanslösa mästerverk har 22:an i Ess-dur av någon anledning hamnat aningen i skymundan av sina syskon. Ändå handlar det om den kanske mest arketypiskt geniala av de mozartska pianokonserterna, som uppvisar en mängd lika slående som spännande paralleller till den samtidigt komponerade operan, där glädjen ständigt skuggas av de mest subtila mollschatteringar.
Den mörkstämt dramatiska 24:an i c-moll har å sin sida fungerat som prototyp för den arktetypiska, romantiska konserten med Beethovens tredje konsert i samma tonart som central sammanbindande länk. Mozart är ställvis dock mer radikal än sin fjorton år yngre kollega och första satsens suggestiva huvudtema kan, med ett uns god vilja, tolkas som historiens första tolvtonsmelodi.
Frejdigt och sensibelt
Kanadensiskan Angela Hewitts tolkningar av Bach har överlag ansetts som banbrytande, om än smått kontroversiella, medan hennes Mozartspel knappast lämnar något kvar åt spekulationer. Mycket bättre än så här kan man inte göra Mozart på konsertflygel – en sagolikt sensibelt klingande Fazioli – och balansgången mellan frejdighet och sensitivitet, känsla och analys tycks i det närmaste optimal.
På Mozarts tid var det självklart att varje musiker med självaktning improviserade, eller komponerade, solokadenserna. Hewitt har dock valt att göra sin egen kadens endast i Ess-durkonsertens final och nyttjar i samma konserts första sats legendariske Mozartpianisten Paul Badura-Skodas kadens samt, i c-mollkonsertens första sats, Camille Saint-Saëns suveränt smakfulla kadens.
Hannu Lintu, som för Hyperion tidigare ackompanjerat Hewitt i konserterna 17 och 27 med Orchestra da camera di Mantova, utvinner denna gång ett lika dynamiskt som elastiskt spel av Ottawabaserade National Arts Centre Orchestra, som av sitt klangligt fräscha musicerande att döma tycks vara Kanadas motsvarighet till Tapiola Sinfonietta.