Teaterrecension: Full hemmafru svår att motstå
Otetaas toiset! är en gammalmodig komedi som får ett lyft i Arn-Henrik Blomqvists fiffiga, fysiska tappning.
Text: Avery Hopwood. Regi: Arn-Henrik Blomqvist. Övers.: Reita Lounatvuori. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Sari Salmela. Ljus: Ville Aaltonen. Ljud: Eero Niemi. Mask: Jaana Nykänen. På scenen: Jouko Klemettilä, Jonna Järnefelt, Jari Pehkonen, Heidi Herala, Eppu Salminen, Vappu Nalbantoglu, Matti Rasila, Juha Jokela. Föreställning på Helsingfors stadsteaters Arena-scen 27.10.
Jag föreställer mig att Avery Hopwoods pjäs är något som Jeevesböckernas Bertie Wooster skulle gå och se en fredag kväll – så har denna fars också nästan hundra år på nacken och skildrar delvis samma glada 20-tal som P. G. Wodehouse gjorde.
Otetaas toiset! (Gröna hissen) är en gammalmodig komedi och Stadsteaterns Arena-scen har förvandlats till ett slags art déco-museum. Men de drillade skådespelarna och Arn-Henrik Blomqvists fiffiga fysiska komedi ger ändå denna antikvitet ett lyft.
En tjusig uttråkad fru och hennes tråkiga man – där har vi upplägget för pjäsen från 1915. Bankmannen Billy Bartlett (Jouko Klemettilä) är knastertorr medan hans hustru Laura (Jonna Järnefelt) är en vamp som längtar efter fart och fläng, till den grad att det nu vankas skilsmässa.
Billys kamrat Jack (en avdankad självutnämnd playboy spelad av Jari Pehkonen) råder vännen att försöka släppa loss en aning. Han kan förstås inte ana att det hela resulterar i fyllefest med hög promillehalt där hans egen försmådda hustru Blanny (Heidi Herala) deltar då hon tröttnat på rollen som godtrogen hustru.
Det kryllar av klichéer och fånigheter, men samspelet mellan fyllkajorna Billy och Blanny är väloljat och i spritångorna bjuds på några huvudlösa, roliga scener.
Stjärnan är utan tvekan Heidi Herala som hittar något härligt groteskt i den hönsiga hemmafrun Blanny som gör henne svår att motstå.
Också Jari Pehkonen gör en läcker tolkning av den olidlige slipade humoristen Jack som tror sig ha en hustru som står på tå för honom.
Det som blir väl gammaldags är scenen där Klemettilä tar på sig enorma lösläppar och leker svart jazzsångare – en bild som påminner om ett blackface och som inte bidrar med något roligt.
Föreställningens behållning är skådespelarprestationerna. Arn-Henrik Blomqvist får ut en hel del ur sin ensemble och odlar en fysisk humor med flera finurliga detaljer som ger liv åt Hopwoods hundraåring.