Musikrecension: Fräsch genre utforskar rädslor
Omedelbart vid biljettkön riktas frågan till publiken: skriv dina egna tveksamheter på en lapp.
Annika Fuhrmann, sopran. Elena Kakaliagou, valthorn. Jaakko Nousiainen, regi. Niklas Pöllönen, ljus. Kääriäinen, Vokkolainen, Autio, Hofmann, Papanicolaou, Veniadis. Höyhentämö 18.10.
Det är inte helt enkelt att bestämma genren för föreställningen Doubts på Höyhentämös lilla teaterscen. Lättare blir då att beskriva arbetsprocessen bakom: ”en dramatiserad konsert med samtida musik”. Utgångspunkten och materialet är klart musik, men det behandlas med verktyg för ny teater.
Temat för föreställningen är osäkerhet – till att börja med specifikt musikernas, Annika Fuhrmanns och Elina Kakaliagous, osäkerhet. Omedelbart vid biljettkön riktas ändå frågan till publiken: skriv dina egna tveksamheter på en lapp. Det visar sig vara ett enkelt men effektivt sätt att ge åskådarna en personlig infallsvinkel.
I stort känns föreställningens attityd fräsch. Framför allt är det glädjande att se begåvat arbete med ny musikteater i Helsingfors. Fuhrmann och regissören Jaakko Nousiainen tycks ha hittat en lovande nisch att arbeta med. Dramatiseringen ger musiken rörelse och sammanhang. Musiken är ställningstagande på ett naturligt sätt och undviker fallgroparna för stela framföranden av samtida musik.
Samtidigt betonas musikernas och dramaturgens roll i framförandet. De enskilda styckena flyter tätt ihop så att det för åskådaren är i viss mån irrelevant vems stycke det är som spelas. Tonsättarnas verk utgör endast en bit av flera material. I centrum står Fuhrmanns röst och Kakaliagous valthorn.
Höyhentämös lilla scen känns lämplig för föreställningens personliga tema. Källarutrymmet är charmigt och överskådligt i sin enkelhet. Emellanåt undrar jag ändå om bättre ljudåtergivning kunde ge en intimare upplevelse.
Temat behandlas i och för sig mångsidigt, men aningen förvånande är hur ofta osäkerhet går över till virtuos show och självsäker talang. Fuhrmann imponerar med högljudda metalliska tjut och Kakaliagou framträder som en teknisk specialist på valthorn. Gärna kunde något stycke istället ha gått in på musikerns bräcklighet på ett direkt musikaliskt sätt.
De mest extroverta shownumren är Heinz-Juhani Hofmanns Maailmantappaja, ilsken och snabb musik med otäcka texter som från ett dödsmetallband, och Kalle Autios S’exciter, ett lekfullt solostycke för Fuhrmann.
Jukka Kääriäinens Frictions 1–3 är välkomna mellanspel som kombinerar dovt muller på ljudband med uppläsningar av medicinska symptom för skam. Dionysios Papanicolaous verk för valthorn och ljudband känns däremot förutsägbart både i sitt neutrala framförande och klichéartade snörvlande på valthorn.
Två duostycken ger ett mer humoristiskt inslag i föreställningen. Eleftherios Veniadis svit 5 doubts blir en serie på fem scener av oro. I Ville Vokkolainens duo Freedomized härmar musikerna varandra i barnsliga glidljud.
Publicerad i HBL 20.10.