Högerkvinnan blev människorättskämpe
Elisabeth Rehn är en speciell person som har gjort en ovanlig karriär. Men ingen är profet på hemmaplan. Rehn möter oförståelse bland gamla SFP-hövdingar men också hos sina egna barn.
Personhistoria
Otava 2014, 347 sidor. Lillan. Elisabeth Rehns sällsamma liv. Översättning Geo Stenius. Otava 2014, 347 sidor.
Elisabeth Rehn var kommunalpolitiker i Grankulla redan i början av 1970-talet men uppfattades ändå som en outsider när hon blev invald i riksdagen 1979. Kanske för att hon gick sin egen väg, eller valde sina egna metoder. Det är eventuellt det som fortfarande förargar SFP-hövdingarna. I valkampanjen 1979 deklarerade Rehn att hon inte har "en Salora på vinden" och att hon är "Kvinnan från höger". Det upprörde SFP-ledningen.
De omdömen som många av de intervjuade kommer med är alltså inte alls enbart positiva. Det var ett krav från Rehns sida att boken inte skulle bli en hyllningsskrift. Det kravet har uppfyllts bra och det är så vitt jag vet mycket ovanligt i memoarböcker.
De tidigare SFP-hövdingarna Pär Stenbäck och Christoffer Taxell och partisekreteraren Peter Stenlund är eniga om att Rehn mötte motstånd: hon hade inte vuxit upp i partimaskineriet och hennes kampanj upplevdes som illojal för att hon utnyttjade vibrationerna i det politiska klimatet.
Taxell inser att Rehn har känt av den bristande uppskattningen inom SFP:
– Det är alldeles för enkelt att säga att det skulle bero på att man tyckte att hon var en dum blondin. En orsak var att hon kom utifrån, och det tar tid att lära sig de oskrivna reglerna.
Ole Norrback anser att hon inte var påläst:
– Den allmänna uppfattningen var att hon i synnerhet i början uppträdde som expert i frågor som hon alldeles tydligt inte behärskade. Hennes rykte i den egna gruppen var därför inte särskilt gott.
Christoffer Taxell är inte av samma åsikt:
– Jag vill inte påstå att Elisabeth Rehn skulle ha varit speciellt oskicklig eller okunnig, åtminstone kan jag inte säga det.
Ole Norrback, som satt som minister samtidigt som Rehn, kände att han inte fick stöd av henne. Ett litet parti med bara två ministerposter har mycket att vakta och Norrback upplevde att han fick göra allt ensam.
– Hon har ett enda projekt som är viktigare än allt annat. Hon själv. Inte är hon den enda politikern som är sådan, Alexander Stubb är nog värre, säger Ole Norrback i boken.
Marianne Lydén, långvarig politisk reporter, pekar på att SFP är gubbarnas parti, där ingen kvinna har lyckats bli ordförande, eftersom en inre ring bestående av män beslutar vem man litar på.
Lydén konstaterar att Rehn direkt ringaktades i början av sin karriär.
– Hon var blondinen som naturligtvis ingenting förstod. Inställningen till henne har tyvärr egentligen aldrig riktigt förändrats.
Lillans sätt att vara politiker har resulterat i en lång riksdagskarriär, en framgångsrik skötsel av försvarsministerposten i två olika regeringar, en plats i Europaparlamentet, kandidatur i två presidentval och många internationella uppdrag, som ännu fortsätter trots att Elisabeth Rehn fyller åttio år i vår.
Rehn har blivit omåttligt populär, vilket varken SFP-ledningen eller till exempel en del politiska journalister insåg inför presidentvalet 1994. Rehn tog sig som känt till den andra omgången, och valet blev jämnt men Martti Ahtisaari vann. För SFP var kandidaturen först svårsmält och man överlät kampanjen åt folkrörelsen Den första kvinnan. När den andra omgången var ett faktum var SFP-politrukerna svåra att integrera i arbetet.
I det följande presidentvalet år 2000 var Elisabeth Rehn betydligt mer motvillig att ställa upp, men föll till föga eftersom så många hoppades på henne. I boken beskrivs också Samlingspartiets kandidatdilemma med en obeslutsam Sauli Niinistö, som slutligen tackade nej. Före det hade Ben Zyskowizc besökt Rehn, i det skede hon ännu inte hade gett sitt ja, och diskuterat möjligheten för en gemensam borgerlig kandidat. De två tolkar diskussionen olika - Rehn uppfattar att Zyskowizcs uppgift är att övertala henne, medan han bara har uppfattat sig sondera terrängen. Samlingspartiet ställde sedan upp Riitta Uosukainen men valet blev en kamp mellan Esko Aho och Tarja Halonen. Elisabeth Rehns otroliga framgång 1994 beredde i alla fall marken för en kvinnlig president, vilket utan vidare hjälpte Halonen sex år senare.
Elisabeth Rehns politiska karriär här hemma är rätt bekant medan hennes internationella engagemang antagligen är mera okända. Rehn upplevde skräcken och sorgen med vinter- och fortsättningskrigen som barn, och som FN:s människorättsrapportör i Bosnien-Hercegovina hade hon lätt att leva sig in i civilbefolkningens ohållbara situation.
Elisabeth Rehn ville bo bland vanliga människor och bemödade sig om att lyssna på dem. Hon är fortfarande känd och omåttligt populär Bosnien-Hercegovina.
I boken möter vi bland annat Blazenka Krizan, som var en av Rehns tolkar:
– Hon krävde ingen särbehandling, utan var som vem som helst. Det gjorde stort intryck på oss, hon talade till oss som jämlikar. Kanske det berodde på att hon kommer från Skandinavien, kanske det är en del av er mentalitet. Men det berodde kanske också på att hon är fyrabarnsmor.
Den färska boken om Elisabeth Rehn är skriven av Johanna Vesikallio, chef för den politiska redaktionen på Finska notisbyrån. Vesikallio har, förutom att hon har fört många och långa samtal med Rehn, också gjort trettionio andra intervjuer – med barnen och systrarna och deras familjer, med SFP-kolleger och andra politiker, med journalister, medarbetare och kolleger. Boken kom ut samtidigt på finska och svenska, vilket var ett krav från Rehns sida, och Otava har gett ut också den svenska versionen. För översättningen står Geo Stenius. Tyvärr har korrekturläsningen av den svenska versionen gjorts slarvigt. Själv bytte jag till den finska versionen efter att ha läst början av boken på svenska, inte enbart på grund av korrekturfelen, utan för att Rehns egen röst hörs tydligare i den finska originalversionen.
Texten löper för det mesta bra och är kronologiskt uppbyggd. Ibland förekommer onödiga upprepningar.
Vari består då kritiken från de allra närmaste, Rehns barn? Framför allt i att de har svårt att förstå att deras mamma har funnit det så viktigt att arbeta för krigsoffer och utnyttjade kvinnor i världen att hon inte har hunnit vara en traditionell mormor och farmor. De har svårt att smälta att barnen i Afrika får ta mera tid än barnbarnen här hemma. Det kan inte vara särskilt lätt för Elisabeth Rehn. Men – a woman's got to do what a woman's got to do.