Musikrecension: Ett kap för RSO
RSO-harpisten Laura Hynninens tolkning av Ginasteras sällan hörda harpkonsert var utsökt.
Radions symfoniorkester. Dir. Hannu Lintu. Sol. Laura Hynninen, harpa. R. Strauss, Ginastera, Sibelius. Musikhuset 15.10.
Ända sedan hon fick jobbet som harpist i RSO för ett par år sedan har Laura Hynninen väntat på dagen då hon skulle spela som solist i Alberto Ginasteras Harpkonsert, ett uppdrag som chefsdirigenten Hannu Lintu engagerade henne för så fort hon anställdes.
I onsdags stundade så det länge emotsedda ögonblicket – och Hynninen skötte uppgiften med den äran!
Om argentinaren Ginastera (1916–1983) hos oss främst är känd för sin vokal- och pianomusik, visade harpkonserten att han minsann också behärskade harpan. Konserten är från ett relativt sent datum (1965) och tillhör tonsättarens tredje och sista stilperiod, en tid som tonsättaren själv menade präglades av neo-expressionism.
Harpkonserten torde ha varit en ny upplevelse för de flesta i salen och på något sätt kommer jag att tänka på Ginastera som en argentinsk motsvarighet till Uuno Klami (1900–1961) i sättet att kombinera enkla melodiska motiv med ett idiom med klart modernistiska ambitioner. En av de stora skillnaderna är det rytmiska maskineriet som hela tiden präglar Ginasteras musik. Även om orkestreringen är lätt, finns här fem slagverkare som bidrar till ett rytmiskt suggestivt intryck.
Framför allt är harpkonserten genomgående skön och spännande musik, färgrik som Debussy, fascinerande och skimrande mest hela tiden, vilket inte minst kommer sig av de många sätten på vilka tonsättaren skriver för harpan.
Solostämman involverar ett stort antal effekter med trummande på instrumentet och nagelglissandon över strängarna som exempel. Mot slutet av stycket blir solona bara längre och Laura Hynninen får visa upp sina färdigheter i en rad olika uttryck.
Kollegerna i Radions symfoniorkester spelade alert och följsamt i Ginastera och visade sedan framfötterna i resten av programmet. Richard Strauss underbara Don Juan gjordes med en rejäl dos erotisk värme och intensitet, som om man kände bröstet bulta, och de fyra scenerna i Sibelius Lemminkäinensvit spelades sagolikt skönt. Sanna Niemikunnas solo på engelskt horn var utsökt, likaså Tuomas Lehtos solocellospel som spelar en nästan lika tung roll. Sibelius delikata orkestrering med sina frekventa Wagner-hänvisningar tycktes komma till sin rätt.
Programmet var på allt sätt snyggt och intensiteten och det tekniska kunnandet låg på topp. På det stora hela hörde onsdagens konsert till de vackraste jag har hört med RSO och Hannu Lintu.
Se Laura Hynninens tolkning av Ginasteras harpkonsert här.