Lundberg: Han hejdar oss i steget
Den svenska författaren Kristian Lundberg tar den kristna tron på så stort allvar att han framstår som nästan absurd i en pragmatisk omvärld. Men däri ligger också hans politiska betydelse, skriver recensenten.
Poesi
Wahström & Widstrand 2014
Kristian Lundbergs författarskap bottnar alltid i solidaritet med samhällets mest utsatta. Den bygger på egna, hårda uppväxterfarenheter präglade av fattigdom, sjukdom och missbruk. De finns i bakgrunden till allt han skriver och ger Lundberg en auktoritet som är större än den som bara hans yrkesskicklighet som författare garanterar.
Redan i sin svit av prosaberättelser från tiden som timarbetare i Malmö hamn, den som inleddes med Yarden (2009) och blev ett stort publikgenombrott för Lundberg, skrev han om de papperslösa flyktingarnas hopplösa tillvaro. Ämnet är huvudmotivet i hans nya diktsamling Vi är de döda, nu snart – lämpligt denna höst när Sverigedemokraterna tycks sätta den politiska agendan.
Inte för att Lundbergs dikter deltar i den dagspolitiska diskussionen annat än indirekt. Hans ämne är den grundläggande solidariteten människor emellan, den som inte styrs av schackranden och praktiska överväganden. Man kunde säga att Lundberg tar den kristna tro som är grunden för hans livsåskådning på så stort allvar att han framstår som nästan absurd i en pragmatisk omvärld. Men däri ligger också hans politiska betydelse: han hejdar oss i steget och tvingar oss att tänka över vilka vi är och vad vi vill med våra liv.
Poet, inte politiker
Men nu är ju Lundberg, trots sitt engagemang, inte främst politiker utan poet, och en bra sådan. Vi är de döda, nu snart nyttjar den mångstämmighet som länge varit hans signum som diktare. Boken består egentligen av en enda lång dikt, uppdelad i tre avdelningar, där den egna texten emellanåt kontrasteras mot det offentliga Sveriges krassa och hjärtlösa uttalanden i flyktingfrågor. Dikten har en löst berättande struktur där jaget besöker flyktingförvar och träffar dem som bor där. Han beskriver maktlösheten inför myndigheternas åtgärder som när som helst kan innebära att de vita bussarna utan registerskyltar för bort människor mot ett ovisst öde. Han låter de papperslösa arbetarna, bekanta från Yarden, skymta förbi, och en kvinna berätta om hur fadern till hennes barn brutalt hämtas av polisen.
Parallellt med detta skildrar diktjaget sitt eget liv. Lundberg har ofta skrivit om jaget som räddat sig till en visserligen ytterst skör trygghet där det finns ett hem, ett du, en möjlighet för barnet att växa upp till ett bättre liv. Ett motiv i Yarden var hur lätt allt detta kan förloras för den som inte har något skyddsnät att falla tillbaka på. Nu är det flyktingarna som står för den utsatthet som innebär att själva idén om ett hem, om närstående och kärlek utplånas.
De dödas närvaro
Utmärkande för Lundbergs poetiska värld är de dödas starka närvaro, hur de finns mitt ibland de levande. Flyktingarna smälter här samman med de döda, blir till människor som visserligen lever bland oss andra, men som, förvägrade allt, ändå är nästan döda.
Kristian Lundbergs poetiska idiom är rätt massivt – texten väller fram över sidorna och rör sig sömlöst mellan inre och yttre verklighet. Å andra sidan har dikten ett berättande stråk och ett öga för det konkreta som strukturerar läsningen. Det lönar sig att ge den här poesin den tid den kräver. Den visar oss både den värld vi lever i och vår egen plats i den. Bilden är inte trevlig men uppfordrande.