Musikrecension: Schnittke möter Tjajkovskij
Schnittkes fjärde violinkonsert tolkades skickligt om än sprattligt av ukrainskfödde Vadim Gluzman i fredags.
Radions symfoniorkester. Dir. Hannu Lintu. Sol. Vadim Gluzman, violin. Musikhuset 10.10.
Sovjetiske tonsättaren Alfred Schnittke (1934–1998) har onekligen en rätt originell position i den västerländska konstmusikens kontinuum. Hannu Lintu har helt rätt i att Schnittke ofta kan tas emot med öppna armar av den stora publiken, medan musiklivets intelligentsia inte sällan fått nippran, till exempel på grund av tonsättarens sätt att använda harmonier och blanda stilar.
Kanhända har då Schnittkes ”musikaliska synkretism” varit en del av hans riktiga jag. Ibland har hans musik till och med kallats ”antimusik” för att den så uppenbart protesterar mot de normer som rådde inom den västerländska konstmusiken efter andra världskriget. Schnittke var dessutom så bekant med idiomen att han när som helst kunde skriva en pastisch på en stil och därefter lika trovärdigt övergå till nästa.
Det pastischartade uttryckssättet har fått många att helt riktigt tänka på honom som en av de mest postmodernistiska tonsättarna och också i den fjärde violinkonserten från 1984 far han hänsynslöst fram. Inte sällan får man känslan av att han doppat penseln i målburken och demonstrativt skvätt färger på duken. Det rabulistiska hörs i den hårresande svåra solostämman, som i fredags tolkades skickligt om än sprattligt av den ukrainskfödde israeliske violinisten Vadim Gluzman (f. 1973).
Intressant är för övrigt att violinkonserten skrevs 1984, samtidigt som Schnittke började bli internationellt känd och strax innan han led av sin första av fyra allvarliga hjärnblödningar, som dock inte skulle sätta stopp för kompositionsverksamheten, men nog försvårade den.
Att Schnittkes violinkonsert parades ihop med Tjajkovskijs Pathétique förklaras inte av något annat än Hannu Lintus intuition och vision om att just dessa två ryska verk kunde passa varandra. Ett av den patetiska symfonins intressantaste drag är förhållandet mellan tredje och fjärde satsen, ett så inflammerat förhållande att många ofta valt att låta satserna byta plats. I fredags hördes dock allegrot före adagiot, med den påföljden att många mycket riktigt skrek ut sina bravon och jubelrop trots att finalen inte ännu var avklarad.
Radions symfoniorkester som inte spelat Tjajkovskij alltför ofta utmärkte sig i synnerhet med sin precision i tolkningen, som överlag var energisk och bidrog till en sublim upplevelse.