Musikrecension: Spanien genom franska linser
”Världens bästa spanska musik är skriven av fransmän.”
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Antonio Méndez. Solist: Tianwa Yang, violin. Chabrier, Lalo, Schumann. Musikhuset 8.10.
”Världens bästa spanska musik är skriven av fransmän.” Hade uttalandet fällts av en fransman hade man kunnat ta det med en rejäl nypa salt, men när det fälldes av Spaniens främsta tonsättare i modern tid, Manuel de Falla, lär det finnas en nypa sanning däri.
Och visst; från den bästa ”spanska” operan någonsin, Bizets Carmen till Debussys och Ravels nog så autentiskt ljudande iberiska odysséer har fransoserna varit nästintill besatta av sina sydvästliga grannars enormt rika (folk)musikaliska arv.
Övriga ypperliga exempel är Édouard Lalos ett år innan Carmen skrivna Symphonie espagnole för violin och orkester (1874) samt den av Ravel högt skattade Emmanuel Chabriers megahit España (1883) – bägge relativt sällan framförda men, skojigt nog, nu hörda vid veckans HSO-konserter.
Symphonie espagnole är sin missvisande titel till trots en sannskyldig virtuoskonsert, skriven för Pablo de Sarasate och nu gjord med en rejäl portion spansk passion av kinesiska stjärnskottet Tianwa Yang, som tog ut de känslomässiga svängarna med besked utan att för den skull glömma de mer subtila skiftningarna på detaljplanet.
Finess och fyrverkeri
Hennes jämngamle (f. 1987) spanske podiekollega Antonio Méndez gjorde ävenså Chabrier med en utmärkt balans mellan finess och fyrverkeri, medan Schumanns mästerliga andra symfoni representerade en väsensskild estetik, som Méndez – som dirigerade bägge partituren utantill – inte desto mindre tycks ha en synnerligen nära relation till.
Hans Schumannsyn var klangligt fräsch och emotionellt omedelbar med föredömligt raska tempon och en välbalanserad stråksektion – vars violingrupper, som sig bör, var placerade mitt emot varandra – och HSO-musikerna var, några smärre rytmiska inexaktheter till trots, överlag bra med på noterna.
Kanske fanns det, oavsett den formfulländade plastiken, något spänt och oförlöst över Méndez sätt att göra musik, men han är ännu ung och kommer att slappna av efter hand. Chicago- och Londonsymfonikerna samt Berlinfilharmonikerna lär finnas på önskelistan och med största sannolikhet kommer Méndez en vacker dag att stå framför alla dessa. Dock inte inom de närmaste åren.