Skivrecension: Robust och suggestivt
Mellersta Österbottens kammarorkester är med sina frejdiga tag och musikantiskt jordbundna spel den optimala ensemblen för tolkningen av C.P.E. Bachs musik.
Poema. Verk för cello och stråkar av Salmenhaara, Nordgren, Kangas och Sallinen. Marko Ylönen, cello. Mellersta Österbottens kammarorkester under Juha Kangas. (Alba)
Carl Philipp Emanuel Bach: Hamburger Sinfonien nr 1–6 Wq 182. Mellersta Österbottens kammarorkester under Sakari Oramo. (Alba)
Carl Philipp Emanuel Bach, 300 i år, spelade en nyckelroll vid övergången från senbarocken till klassicismen. Av pappa Sebastian hade han lärt sig allt om den äldre stilens retoriska finesser, men mycket snabbt sprängde han alla kända ramar och orienterade sig målmedvetet mot nya uttrycksmässiga horisonter.
När Bach 1767 efterträdde sin gudfar Telemann som musikdirektör i Hamburg fick han en betydligt större konstnärlig frihet än han hade haft vid Fredrik den Stores hov och när den betydande mecenaten Gottfried van Swieten 1773 beställde en svit om sex stråksymfonier fick han fria händer att förverkliga sina visioner.
Det märks även tydligt i de karakteristiskt nyckfulla tongångarna med sina djärva harmoniska hopp, plötsliga pauseringar och häftiga dynamiska växlingar. De tresatsiga symfonierna är i medeltal kring 10 minuter långa, men Bach pressar in mycket information på kort tid och varje symfoni ger intrycket av ett miniatyruniversum med egna, specifika lagar.
Mellersta Österbottens kammarorkester är med sina frejdiga tag och musikantiskt jordbundna spel den optimala ensemblen för denna frejdigt musikantiska och inte så litet intrikata musik. Orkesterns nytillträdde chefsdirigent Sakari Oramo tycks vara på samma våglängd som både Bach och sina entusiastiska musiker och den fräscht vibratofria klangen tillför det robusta helhetsintrycket en extra dos stringens.
Utsökt varierad helhet
Oramos legendariske företrädare vid MÖK-rodret Juha Kangas spelade i maj 2013, tre månader innan Oramo satte Bachsymfonierna på burk, in en lika utsökt varierad som dramaturgiskt välfungerande helhet med inhemsk musik för cello och stråkar, benämnd Poema efter Erkki Salmenhaaras elegiskt melodiösa inledningsstycke från 1975 – ursprungligen skrivet för violin och stråkar.
Steget härifrån till Pehr Henrik Nordgrens suggestivt laddade HATE-LOVE (1987) – en konsert till allt utom namnet – är avsevärt men inte oöverkomligt, medan Juhas son Juho Kangas (f. 1976) Konsert för cello och stråkar från 2010 har ett och annat gemensamt med det Nordgrenska uttrycket, även om estetiken överlag är mer modernistiskt fragmentariserande och enigmatiskt undanglidande.
Aulis Sallinens Kammarmusik VIII (2009) med underrubriken Paavo Haavikko in memoriam är genomgediget hopkommet och det behövs inte många sekunder för att identifiera upphovsmannen. Marko Ylönen är en sedvanligt uttrycksfull solist och Kangas och hans musiker är fullkomligt hemma i de olika idiomen.