Skivrecension: Ryan gör en Bryan
Ryan Adams landar förvånansvärt nära Bryan Adams på sitt nya album.
(Pax-Am)
Visst har han kunnat framstå som både ombytlig och något av en kameleont, Ryan Adams. I ena stunden har han gjort punkig brötrock med värstingattityd, supit och rojvat, för att i det följande göra perfekta alt-country-pastischer á la Gram Parsons – fortfarande med en Jack Daniels inom räckhåll, visserligen. Och sedan över till metall eller nåt. Fast däremellan lär han ha nyktrat till och också bjudit på mer ordinär singer-songwriterrock, med och utan sitt Cardinals-band.
Men att han efter en kreativ topp kring 2010–2011 splittrar bandet, håller en skivpaus på tre år och sedan ger ut en ny skiva som låter som värsta Bryan Adams-rocken (men på ett bra sätt!) – det hade jag nog inte väntat mig. För hittills har han trots allt varit noga med att också framstå som en snubbe med pålitlig smak.
Nu ska det sägas att det inte bara är Bryan Adams som hörs i de igenkännbara rockriffen på Ryan Adams-plattan; honom drog jag till med närmast för den uppenbara likheten i namnet och för att jag tidigare aldrig ändå har kunnat tänka mig att förväxla dessa två.
Men alltså nej, det är också mycket annan FM-jenkkirock från cirka 1978–1986 som går igen, med Tom Petty som en annan referens. (När jag hör det omisskännliga orgelsoundet på inledande Gimme Something Good är jag tvungen att kolla i konvolutet vem som riktigt spelar, och visst tusan är det Benmont Tench, bekant från The Heartbreakers.)
Vidare: På I Just Might är det Springsteen-rockabilly anno Tunnel of Love som spökar och annanstans tycker jag mig höra John Mellencamp från samma tider. Också Don Henley/Glenn Frey är med på ett hörn och nu frågar sig kanske någon varför Ryan Adams gör så här, vad är poängen med dylik pastischrock (eller ”rock”)? Och varför ska Johnny Depp spela gitarr på Kim?
Tja, inte vet jag, men jag gillar det. Och allra bäst är kanske ändå akustiska My Wrecking Ball som låter mest som en typisk Ryan Adams-låt.