Markis de Sade och drömmen om frihet
Juhani Laitala gör sin markis med ett demoniskt raseri, som fångar det förvridet storslagna sinnets alla impulser – men också den både löjliga och djupt tragiska barnslighet som spirar under ytan hos en man som blivit övergiven av alla.
Manus och regi: Pasi Lampela. Scenografi och dräkter: Markus Tsokkinen. Ljus och ljud: Harri Kejonen. Mask: Kaisu Hölttä. På scenen: Petra Karjalainen, Juhani Laitala, Pyry Nikkilä.
Premiär på teater Jurkka 2.10.
Våld, ondska, sexualitet, makt. Kring dessa eviga teman kretsar Pasi Lampelas pjäs Markiisin unet (Markisens drömmar). Det rör sig om ett av Lampelas tidiga verk, med urpremiär i Tammerfors år 2000. Dramat utspelar sig i en cell på dårhuset Charenton, där den berömda markisens satt tvångsinternerad i sammanlagt tretton år, och där han dog 1814.
Markisen (Juhani Laitala) drömmer om sin frihet, han skriver och ber om nåd av Napoleon, men får inga svar på sina många brev. Hans enda tröst i livet är den unga pojken Marcel, som springer ärenden och hämtar godsaker åt honom. Samtidigt blir den naive Marcel (Pyry Nikkilä) hans lärjunge i livets mysterier, för markisen har mycket att lära ut. Hans namn kommer ju som bekant inom kort att börja användas som synonymt med en känd sexuell perversion; sadismen.
Ett långt liv fyllt med allehanda excesser har naturligtvis lämnat sina spår, inte minst hos dem som råkat ut för markisens extravaganta upptäcktsfärder. Det förflutna hinner också i kapp honom, i form av den namnlösa dam (Petra Karjalainen) som uppsöker honom i hans cell.
Hon insinuerar att hon är hustru till en mäktig man som kanske kunde hjälpa markisen återfå friheten, men samtidigt verkar hon veta något om hans förflutna, kanske till och med känna honom. Det som följer är en diabolisk katt och råtta-lek där rollerna blir ombytta flera gånger, och där frågor om ansvar, skuld och frihet ständigt gör sig gällande.
Människans natur
Teater Jurkkas minimala utrymme är som gjort för att gestalta markisens klaustrofobiska cell, och scenografen Markus Tsokkinen har inte heller gått över ån efter vatten i sin scenografi. I stället för kreativa scenlösningar och nyskapande regikoncept erbjuds här ett traditionellt kammarspel med skådespeleriet i fokus, varken mer eller mindre.
Och det räcker ganska långt, särskilt som Juhani Laitala gör sin markis med ett demoniskt raseri, som fångar det förvridet storslagna sinnets alla impulser – men också den både löjliga och djupt tragiska barnslighet som spirar under ytan hos en man som blivit övergiven av alla.
Petra Karjalainen är nästan lika bra i den lite mindre intressanta rollen av en stolt och sårbar hämndens ängel som trots allt darrar på handen i det avgörande ögonblicket. Pyry Nikkilä har den kanske svåraste rollen som den tafatte Marcel, både en spegelbild av och en motsats till sin mästare. På premiären anar man ännu en viss nervositet hos skådespelarna som lätt slår över i för stora gester, särskilt för Nikkiläs del. Rumsteatern Jurkka är obarmhärtig mot överspel, varje ögonbrynslyftning som inte känns äkta blir liksom satt under förstoringsglas i det lilla rummet.
Pasi Lampela, som räknar Strindberg till sina främsta läromästare, intresserar sig i sin text först och främst för den beryktade markisens psyke, för mekanismerna bakom ett livsöde och ett författarskap som fascinerat i ett par århundraden redan. Markisen anklagades för att låta de mest djuriska impulserna florera, för att gå emot människans själva natur – och han slängdes också i en bur som ett djur.
Lampela låter markisen försvara sig med att han tvärtom är den enda som verkligen låtit människonaturen härska, med allt vad det innebär. Han har steg för steg gått den långa vägen ända till sin själs mörkaste kärna, och det är det enda sättet att förbli mänsklig, det enda sättet att bli fri. Det är ett försvar som i sista hand ekar tomt, då Lampela samtidigt låter markisen bli en enda självmotsägelse och långt ifrån någon hjälte. Tvärtom blir han en sist och slutligen en ganska sorglig gestalt, dömd att leva sitt liv som fånge i en fåfäng dröm om frihet.