Skivrecension: Mirel Wagners mörka hav
Snart 27-åriga Mirel Wagner är en artist som Janne Strang verkligen ser fram emot att följa.
(Sub Pop)
Redan vid debutalbumet 2011 stod det i Finland klart att vi i Mirel Wagner har en potentiell stjärna i stigande på den internationella folk/blues-himlen. På nya When The Cellar Children See The Light Of Day cementerar hon den uppfattningen. Och världen verkar hålla med.
Wagners viskande röst och spröda, enkla mollackord på akustisk gitarr är en minimalistisk mix av tidig Leonard Cohen och Stina Nordenstam, kryddad med ung förtvivlan och resignation. Wagner sjunger som om hon redan gett upp, och nu vill ägna sina sista krafter till att punktera alla illusioner av hopp och lycka som någon stackare fortfarande går och bär på.
Som helhet fungerar albumet utmärkt och konsistent. Lyssnaren får driva som en skeppsbruten på ett oändligt stilla böljande mörkt hav, med bara enstaka melodisnuttar som hägringar av land i sikte, innan man förpassas tillbaka till hopplösheten, antingen av musiken eller Wagners dräpande lyrik.
Kanske är hon ändå lite för försiktig och metodisk i uttrycket, och lämnar sällan (eller aldrig) bekvämligheten i det lågmälda och frånvarande. Och där ligger kanske skillnaden till de riktigt stora föregångarna i dark folk-genren – i något skede kräver lyssnaren att den nihilistiska resignationen bryts, om så för desperation.
I december fyller Mirel Wagner 27 år. Tar hon sig förbi den mytiska milstenen och får lite fastland i sikte, har vi en musikkarriär och artist jag verkligen ser fram emot att följa.
Wagner uppträder i Sellosalen i Esbo på onsdag kväll kl. 19.