Skivrecension: Helgjuten nutida trio
Pianisten Jacob Karlzon har hörts i vårt land bland annat i Viktoria Tolstoys band, men han har gjort egna skivor sedan 1996.
(Act)
Under de senaste åren har Jacob Karlzon satsat starkt på den egna trion. Shine är Karlzons andra skiva för tyska Act. Sedan More, som kom för två år sedan, har uttrycket fokuserats ytterligare vilket resulterat i en skiva som trots sina många facetter är mycket helgjuten.
Karlzon, basisten Hans Andersson och trumslagaren Robert Mehmet Ikiz arbetar i hög grad enligt samma metoder som Esbjörn Svensson med EST gjorde; man kombinerar den akustiska trion med elektroniska ljud. Bruket av syntar och sånt är elegant och djuptänkt.
Trots jämförelse med EST bör sägas att Karlzons trio är helt sin egen. Det garanteras inte minst av hans personliga och inbjudande kompositioner, i vilka man inte hör någon stark strävan att följa jazztraditionen. Titelspåret bär spår av Pat Metheny men i övrigt hör man en bred palett av influenser, från klassiskt via pop till folkmusik, och inte enbart nordisk sådan. Hans pianospel nickar emellertid tidvis mot till exempel Keith Jarrett – eller varför inte i riktning Jan Johansson. Den tydliga artikulationen har också drag av klassiskt pianospel.
Screening Self inleds lite i folkton, men går mot ett överraskande håll som harmoniskt påminner om Pekka Pohjolas kompositioner. Inner Hills är en introspektion i Evans anda, utan att låta som Evans. Förutom sina egna kompositioner, spelar pianisten en skör soloversion av U2-låten I Still Haven’t Found What I’m Looking For. På skivpärmen finns finske Jiri Gellers Embroidered Explosion.