Mia Hafrén bär upp Anni-Frids mantel
Mia Hafrén är Abba-Fridas enda möjliga mantelbärare, skriver Mats Liljeroos som imponeras av Svenska Teaterns uppsättning av musikalen Mamma Mia.
Musik och text: Benny Andersson & Björn Ulvaeus. Manus: Catherine Johnson. Svenska sångtexter: Niklas Strömstedt & Björn Ulvaeus. Finlandssvenskt manus: Bengt Bauler & Johan Storgård. Regi: Paul Garrington. Koreografi: Nichola Treherne. Musikalisk coach: Seann Alderking. Musikalisk ledning: Kristian Nyman. Scenografi: Jonathan Allen. Dräkter: Lucy Gaiger. Ljus: Pia Virolainen. Ljud: Poti Martin. I rollerna: Mia Hafrén, Lineah Svärd, Anna Hultin, Veera Railio, Vallu Lukka, Riko Eklundh, Kristofer Möller, Anton Häggblom, Katariina Lantto, Tara Toya, Markku Haussila, Johnny Johansson, m.fl.
Presspremiär på Svenska Teatern 26.9.
När blev det seriöst comme-il-faut att digga Abba även bland förståsigpåarna? I hemlandet, som bekant, betydligt senare än i resten av världen, men om inte förr så bör jukeboxmusikalen Mamma Mias oöverträffade internationella segertåg ha fått även de mest förstockade elitister att reflektera över möjligheten att Andersson & Ulvaeus ändå är historiens genialaste låtskrivarduo efter Lennon & McCartney och att Abbalåtarna har en ovedersäglig universell kvalitet.
Att Mamma Mia, femton år efter urpremiären i London, begår Finlandspremiär på svenska känns helt rätt. Johan Storgård har fått åtskilligt med skit i nacken för sin programpolitik, men nog är det svårt att förstå hur en teaterchef med något slags professionell självaktning kunde ha blundat för optionen att sätta upp mästerverk som Kristina från Duvemåla och Mamma Mia.
Kristina och hennes familj trivdes ypperligt i Svenska Teaterns intima salong och samma gäller i högsta grad för Donna Sundberg och hennes lika osannolika som oemotståndliga gäng på den grekiska ö, där vi alla innerst inne vill bo. Avståndet, från öra till öra och hjärta till hjärta, är föredömligt kort och det man förlorar i spektakulär effektfullhet vinner man tusenfalt igen i spontan emotionalitet.
Positiv kvinnokraft
Pannskrynklarna göre sig dock icke besvär. Detta är en utpräglad feelgoodmusikal, även om det inte betyder att solen alltid skiner över Egeiska havet. Catherine Johnsons livsbejakande manus – löst baserat på 60-talsfilmen Buona Sera, Mrs. Campbell med Gina Lollobrigida som en ”urdonna” – manövrerar skickligt mellan tragedins blindskär mot det lyckliga slutets hamn och framför allt noterar man den obändigt positiva kvinnokraft som genomsyrar samtliga skeenden och plan.
Vad som i sin tur slår en när man konfronteras med Abbalåtarna på svenska är att Björn Ulvaeus texter inte är tillnärmelsevis så banala som man eventuellt kunde ha trott. Det finns en hel del fyndiga poänger mellan raderna och framför allt passar de som hand i handske de dramatiska sammanhang de är handplockade för. En titel som Kan man ha en solkatt i en bur – den finfina balladen Slipping Through My Fingers från sista skivan The Visitors – kan först smaka främmande, men visar sig fungera som smort i sin kontext.
Paul Garrington, som regianpassat samtliga icke-engelskspråkiga produktioner av Mamma Mia, har i förhandsintervjuer poängterat att man har funnit den idealiska besättningen. Det gör han säkert varje gång, men jag är ändå benägen att tro honom. Inom ramen för detta tätt sammansvetsade samnordiska kollektiv flyter riks- och finlandssvensk accent sömlöst ihop med svenska med finsk brytning och Storgårds och Bengt Baulers fyndiga finlandssvenska manusadaption torde tilltala åtminstone Sibboborna.
Oemotståndlig Donna
Lovisaflickan Mia Hafrén har i sin tur många strängar på sin lyra, men nog är det svårt att värja sig mot tanken att hon är född till att kreera Donna. Här har vi Anni-Frids enda möjliga mantelbärerska såväl till det yttre som, inte minst, vad rösten beträffar och när den oemotståndligt charmiga apparitionen även i övrigt är mitt i prick är det bara att lyckönska Sam Nordström (en helt acceptabel Vallu Lukka) till att, sent omsider, ha tagit sitt förnuft till fånga.
De övriga faderskandidaterna, Harry Buhrman (Riko Eklundh) och Bill Lindqvist (Kristofer Möller), känns ävenså nära nog optimala i sina roller. Något som i högsta grad gäller även Donnas gladlynta väninnor Tanja (en lika störtläcker som sensuellt sjungande Veera Railio) och Rita (superba komediennen Anna Hultin) samt, inte minst, Lineah Svärds giftaslystna Sofie Sundberg (vokalt och utseendemässigt föreställningens Agneta) och hennes adonis till brudgum in spe (Anton Häggblom).
Och som guldkant på det hela hade vi Nichola Trehernes supersnärtigt böljande koreografi, Jonathan Allens lika minimalistiska som funktionella scenografi, Kristian Nymans och hans bands snudd på perfektionistiska förverkligande av den tidlösa tondräkten samt ljudmagikern Poti Martins verkningsfullt strukturerade dynamiska skala. Allt inom ramen för ett minutiöst designat och friktionsfritt fungerande sceniskt maskineri. Så skall en slipsten dras!