Musikrecension: Zehetmair och RSO på samma våglängd
Som helhet var detta ännu en väldigt bra konsert med Thomas Zehetmair och RSO, skriver Wilhelm Kvist.
Radions symfoniorkester. Dirigent och violinsolist Thomas Zehetmair. Ligeti, Schumann, Ives, Schubert. Musikhuset 26.9.
Österrikiske violinist-dirigenten Thomas Zehetmair, 52, har på senare år stått framför RSO ungefär en gång om året och två av tre gånger med en dubbelroll som både violinsolist och dirigent.
Den här gången stod bland annat Schumanns violinkonsert på programmet – en konsert som skrevs för Joseph Joachim, men som låg undangömd i över åttio år tills den återupptäcktes och uruppfördes av Berlinfilharmonikerna 1937.
Violinkonserten från 1854 är ett av Schumanns sista verk och skrevs under en tid när det allmänt ansetts att tonsättaren inte längre var vid sunda vätskor (om orsaken sedan var syfilis eller bipolär sjukdom, därom tvistar de lärda).
Det är ingen hemlighet att solostämman är infernaliskt svår och idiotiskt oidiomatiskt skriven och i de flesta violinisters tolkningar låter solostämman nog bara risig. Det har alldeles säkert också att göra med hela verkets krokiga uppbyggnad och speciellt temakonstruktionernas slingriga karaktär.
Zehetmair är ändå något av en expert uttryckligen på den tidiga romantiska repertoaren och får ut mer än de flesta ur det snåriga partituret. Han får till och med solostämman att låta helt naturlig. Violinen bär fint över orkestern och speciellt i den långsamma mellansatsen andades musiken ett säreget lugn. Orkestern spelade spänstigt.
Också Schuberts sjätte symfoni, den lilla c-dursymfonin, gjordes snyggt. Kanske var musicerandet i Schubert inte alla gånger så flödande eller böljande, men nog rytmiskt exakt och distinkt och ändå levande – rikt på kontraster och karaktärer.
Bägge konserthalvorna inleddes med ett åtta minuter långt modernt verk.
Ligetis Ramifications framfördes i en version för tolv stråkar, och om Ligeti ofta kan kännas både esoterisk och eterisk, är uttrycket i Ramifications om möjligt ännu finkänsligare än i andra verk. Stråkarna spelade ytterst skört och bidrog till en läcker upplevelse.
Amerikanen Charles Ives The Unanswered Question är kanske det närmaste man kommer en musikalisk gestaltning av en konceptuell kontrast eller kognitiv dissonans, med olika sorters musik i olika orkestergrupper: dels stråkarnas mjuka, oskyldiga treklangsharmonier (tänk Barbers Adagio), dels trumpetens atonala tonmotiv från balkongen och träblåsarna som skär mot den här fonden med sina frågor som blir uppenbarligen förblir obesvarade.
Som helhet var detta ännu en väldigt bra konsert med Zehetmair och RSO som tycks ha funnit en gemensam våglängd.