Musikrecension: Poesi med rockattityd
Roni Martin och Jukka Orma med kompanjoner firade tioårsjubileumsutgåvan av skivan Maailmasta i måndags.
Kom-teaterns restaurang 22.9.
Cirkeln kändes på något vis sluten i måndags då Roni Martin och Jukka Orma med kompanjoner firade tioårsjubileumsutgåvan av skivan Maailmasta, med nämnda herrars kompositioner till Pentti Saarikoskis texter. Mycket har hunnit hända under tio år, för att inte tala om allt som hänt sedan tolvåringen Roni satt på Kom-teatern och fascinerades av diktarens verk. Materialet från skivan har uppförts flitigt i olika sammanhang och olika ensembler, och kunde nästan betraktas som en marginalklassiker. Det känns fint att låtar ibland kan ha en så här lång livslängd.
Saarikoskis texter är härligt absurda, och bildar naturligtvis den absoluta röda tråden i låtar som flirtar med allt från funk och flamenco till smöriga crooners. Denna gång kändes attityden rockigare än på länge. Då skivan utkom hade Roni Martin precis inlett sin kärleksaffär med flamencon, och det är som kompositör för gemensamma verk med hustrun, flamencodansaren Kaari Martin som han profilerat sig starkast på sistone. Nu kändes det som om han verkligen njöt av att stå på scen i lite rockigare sammanhang.
Livehelheten var njutbart tajt – inget onödigt snack här inte, musiken och poesin talade för sig. I samband med dansverken har Roni Martin poängterat att man gärna får upprepa saker flera gånger, då känner publiken så småningom igen sig och kan relatera till materialet. Det här fungerar också i Saarikoskidikterna, som ofta är väldigt komprimerade. Då texten upprepas flera gånger sjunker den in på allvar, som i suveräna öppningslåten Perintöhattu. Mycket text behövs inte alltid, vilket skulle bevisas i extranumret – världspremiär på en pinfärsk komposition vid namn Kaksipäinen hevonen, en outgiven dikt som Saarikoskis dotter deklamerat för Roni Martin ur minnet.
Musikerna man hade med sig denna gång var mångsidiga Sanna Salmenkallio på violin, Miguel Colliander på trummor och som pricken över i:et Erno Haukkala på susafon, en charmig omväxling i basgångarna.
Kompositörspartnern Jukka Orma visade återigen vilken elgitarrskonstnär han är, speciellt i den fritt böljande duon Asemat 1 & 2. Kaari Martins två dansnummer var en pikant, om än aningen svävande krydda. Hullun miehen hevonen är en låt man uppträtt flitigt med under alla dessa år, vilket tydligt märktes i dansen – ett litet (och galet) konstverk i miniatyr.