Konstrecension: Störst av allt är ångesten
Kärlek, svartsjuka, ångest och död. Edvard Munchs mest ikoniska verk flödar av känsla. Skulle konstnären ha haft lika stor genomslagskraft om han inte varit så förskräckligt olycklig?
Didrichsens konstmuseum, Granviksgränd 1. Till 1.2.2015.
– Edvard Munch var naturligtvis vansinnigt begåvad, men också så pass beräknande att han insåg att det lönade sig att vara annorlunda, säger konsthistorikern Leena Ahtola-Moorhouse.
Ångesten blev Edvard Munchs (1883–1944) kännetecken, och han hade inga problem med att uttrycka den på ett genuint sätt. Konstnärens liv kantades av sjukdom, död och destruktiva förhållanden. Outsidern var en roll han gavs, men också spelade på.
I spänningsfältet mellan man och kvinna uppstår hans mest laddade verk. I hans ögon har kvinnan den sexuella makten, hennes uppgift är reproduktion. Skaparkraften är däremot mannens, men den riskerar gå förlorad om han underkastar sig kvinnan.
På bilderna är det ofta hans skräckscenario som målas upp: mannen kryper ihop inför en gudomligt överlägsen kvinna.
En favorit på utställningen är litografin Madonna från 1895. En kvinna sträcker njutningsfullt på sig, omsvärmad av spermier. I nedre vänstra hörnet sitter en outvecklad varelse. Kvinna, spermier, foster – en befruktning. Så enkelt och effektfullt.
Men samtidigt kan man se fostret som en ynklig, manlig gestalt som förorättat blickar upp mot den suveräna kvinnan, både erotisk och helgonlik. Munch ritar in arketyperna horan och madonnan i samma gestalt, och den lilla figuren uttrycker en förskrämd underlägsenhet inför uppenbarelsen.
Trots hans uppenbara kvinnoskräck, som visserligen blandas med tillbedjan, är igenkänningsfaktorn hög i Munchs verk. De känslor som i början av hans konstnärsbana provocerade publiken – rädsla, utanförskap, svartsjuka, sorg – är det som gör dem tidlösa. Hans nakna självutlämnande är oemotståndligt.
Vacklande livsdans
Den kvinna han var mest rädd för var Tulla Larsen, som ville gifta sig med honom. På ett litet porträtt (1898–1899) presterar hon ett svårtolkat, tillbakahållet leende. Hon är otydlig i formen, nära att försvinna in i bakgrunden. Det blev ganska snart något Munch hoppades på, att hon skulle lämna honom i fred.
Livets dans från 1921 är ett beställningsverk för Rolf Stenersens föräldrars matsal och presenteras som utställningens paradnummer. Men jämfört med versionen från 1900 är den mycket mindre känsloladdad. Kvinnorna i förgrunden – som i den ursprungliga målningen representerar olika åldrar – ser nästan ut som pappersdockor.
På den äldre målningen dansar Munch med sin första kärlek, den gifta Milla Thaulow, medan Tulla Larsen som ung och gammal ser på, den senare med ett bittert uttryck. På utställningens målning är kvinnorna anonyma och det verkar som om han tappat intresset för hela spektaklet, förhållandet mellan man och kvinna.
Män fria från kvinnor
Munchs livsdans gick stapplande på det personliga planet. Men han lyckades förvalta sin olycka väl. På duken dansade penseln säkert och expressivt fram de dramatiserade scenerna ur hans liv. Och när expressionismen småningom började slå igenom i Europa blev också Munch accepterad i vidare kretsar. Hans utställning i Kristiania (Oslo) 1909 blev en succé.
Ångesten genomsyrar inte allt han gjort. Som ett hävdande av mannens livskraft känns Badande män från 1907. Nakna män rör sig stolt på en soldränkt strand. Penselföringen är energisk, färgerna fräscht gula och blå. Kvinnliga figurer syns i bakgrunden, men männen är lyckligt fria från deras dragningskraft.
Munch målade också ofta traditionella porträtt. Ett fint exempel visar Inger Barth, en bekants fru, i ett vackert hem. Målningen lyser inte av starka känslor eller färger, utan av mild moderlighet.
Också Strindberg ter sig varmt mänsklig på en litografi. Porträttets oroliga linjer ger honom ett känsligt uttryck.
Riktigt alla av de cirka femtio verken på utställningen håller inte mästarklass. Här finns också målningar som skulle kunna vara gjorda av någon helt annan konstnär, och det gäller inte bara verk från början av Munchs målarbana.
Man slängs snabbt från en stämning till en annan. Vampyr – glödande av förnedring – följs av en ljus, lättsam Venus som i sin tur hänger bredvid en neutral nakenstudie. Man kan tänka sig att verken visar olika sätt att förhålla sig till kvinnan: som fara, läckerbit och människa. Men tanken avbryts genast av ett mytologiskt nationallandskap och ett rätt kladdigt vintermotiv.
Att det är lågt i tak på museet är också ett problem. De badande männen lider mest – den stora målningen måste klämmas in på en väggyta som bara är aningen större än verket.
Man kunde med fördel ha samlat verk tematiskt och blandat måleri och grafik. Men grafiken är ljuskänslig och måste hänga i den korridorliknande nedre våningen. Där, på den bortersta väggen, hittar man äntligen Skriket och Madonna, halvt dolda av en mellanvägg.
Skriket, här som litografi, är så inetsat i hjärnan att det är svårt att verkligen uppfatta. Det har blivit mer än ett konstverk, det har helt enkelt förvandlats till begreppet ångest i bildform.