Skivrecension: Högtflygande recept
Alla känner honom inte, men de som har hört Lenny Pickett vet att han är en säregen saxofonist. Musiken är både kul och cool, menar Jan-Erik Holmberg.
(Random Act Records)
Saxofonisten Lenny Pickett är något av en doldis, som trots en lång karriär först nu gör sin andra skiva under eget namn. Men de som följt med Umo Jazz Orchestra de senaste åren kanske känner till honom. Liksom de som sett komedishowen Saturday Night Live. Förutom bandet Tower of Power tidigare, har SNL länge varit Picketts levebröd. Han började 1985 och sedan 1995 leder han TV-orkestern.
För dem som har hört och känner till Pickett är han ett begrepp och fenomen. Han är framför allt känd för sitt altissimospel, det vill säga att han blåser saxofonen i nästintill omänskligt högt tonläge – i typ visselregister – och producerar riktiga kromatiska skalor, inte de vanligare tjuten. Hans klarinettspel är också någonting utöver det normala.
Picketts första skiva är den okända With Borneo Horns från 1991. Att han i flera repriser samarbetat med Umo beror på att orkesterns altsaxofonist Jouni Järvelä tidigt blev intresserad av Pickett och att Rich Shemaria (som även nu dirigerar) ledde Umo på 90-talet.
Nästan all musik på Picketts och Umos skiva är av saxofonisten. Ett stycke av Shemaria och Tower of Powers What Is Hip ingår.
Musiken är jordnära: bluesdränkt, funkig och soulinfluerad. Men kompositionerna och arrangemangen har mera att ge än rötterna.
Vissa låtar, som den inledande långsamma bluesen Busted Again, är från TV-sammanhang. Liksom titelspåret skrevs den ursprungligen för SNL. En av skivans lugnare bitar Kathy låter som en gammal soulballad, men den innehåller nog även ojämna taktlängder.
Jag har nästan svårt att tro att det är en essklarinett som diskuterar fram huvudtemat i Shemarias zappistiska A Sad State Of Affairs. Pickett får instrumentet att låta som en synt, bland annat genom att variera ansatsen från rent perkussivt till mjukt glidande in. Ingen annan spelar klarinett så här, så vitt jag vet. Humoresken innehåller även punkteringar från bastrombonen samt ondskefullt skratt av Mikael Långbacka.
The Big Wiggle, med Järveläs häftigt boppande sax i centrum, är en vanlig Rhythm Changes-rifflåt i stil med Lester Leaps In, men med skillnaden att den i stället för Bb går i A, en tonart som gillas bättre av rockgitarrister än jazzmusiker. Efter att ha framgångsrikt växlat fyror med Teemu Viinikainen (gitarr) låter Pickett som Albert Ayler i codat.
Ett mycket intressant stycke är XVII. Den börjar som en soulballad, men i 5/4-takt. Man överraskas senare bland annat av ett tydligt John Cage-lån samt ett tolv toner tjockt ackord som börjar som ett dodekafoniskt arpeggio. Både kul och cool.
För den ljudtekniskt sinnade innehåller skivhäftet uppgifter om hur den lyckade inspelningen gjordes (bl.a. musikernas placering och mikrofonval).
Jag önskar att fler skivor skulle ha lika koncisa av komponisten skrivna kortanalyser av styckena som denna. Men kanske alla kompositörer inte har en lika klar uppfattning över vad de gjort.