Musikrecension: Rytmisk finess och frenesi
Jazzlegenden Peter Erskine levererade med sedvanlig finess och frenesi – som solist med HSO.
Dirigent: John Storgårds. Solist: Peter Erskine, trummor. Sibelius, Turnage, Panufnik, Nielsen. Musikhuset 19.9.
De i publiken som inte brukar bevista HSO-konserter utan kommit för levande jazzlegenden Peter Erskine behövde inte bli besvikna. Han levererade med sedvanlig finess och frenesi, även om eventuella Weather Report-fans knappast jublade över den mestadels rytmiskt rättframma grooven.
Också trumsolona var påfallande trogna grundbeaten, helt i enlighet med den av Mark-Anthony Turnage (f. 1960) givna kontexten. Erskine – så heter stycket – för trumset och symfoniorkester (2013) kändes spontant som ett väl lättsamt lillasyskon till den 17 år äldre hjärtslitande Blood on the Floor, men kanske är det att göra bägge verken orättvisa.
Blood on the Floor är ett requiem över Turnages i en överdos avlidne bror, medan Erskine helt enkelt är ett porträtt av sin joviale solist. De första satserna, Maya and Taichi’s Stomp samt Mutsy’s Habanera, för tanken till en Bernstein på sitt mest uppsluppna humör. Tredje satsens blues smakar Stravinsky, medan Fugal Frenzy är en supersvängig final som på äkt-turnageskt vis lyfter taket.
Stämningsfullt landskap
Att låta denna rytmorgie föregås av ett av Sibelius minst spelade, och bästa, tonpoem, Nattlig ritt och soluppgång, är ett påfund som blott John Storgårds kunde få för sig. Den rytmiska röda linjen är dock gemensam, om än förverkligad på diametralt olikartade sätt.
Andrzej Panufniks (1914-91) – Polens främsta tonsättare i modern tid efter Lutoslawski – Landscape för stråkar (1965) är ett sagolikt stämningsfullt stycke, men visst kan man beklaga att Storgårds, som gjort de mästerliga Sinfonia Sacra och Sinfonia di Sfere på skiva med Tammerforsfilharmonikerna, aldrig gjorde någon av symfonierna för Helsingforspubliken.
Nielsens första symfoni är skriven samtidigt som Kullervo, men där Sibelius ohämmat breder ut sig är Nielsen föredömligt koncis och den mogna mästarens karakteristika är redan tillstädes. HSO-musikerna hade på det hela taget en bra kväll. Turnagerytmiken satt som den skulle och Nielsen gjordes med superb drive, även om det stundtals var si och så med precisionen.
Konserten finns tillgänglig på Yle-arenan i en månad.