Musikrecension: Jazz så in i Norden
Det var fullsatt på riktigt då fem unga jazzband från de nordiska länderna visade upp sig på Koko Jazz Club på torsdagen.
Koko Jazz Club, 18.9.
Konserten var en del av European Jazz Conference med runt tvåhundra deltagare från olika länder, som fått höra en hel del finsk jazz de senaste dagarna. Situationen var smått kaotisk och alla villiga rymdes inte in.
Det kanske intressantaste med Young Nordic Jazz Comets, som förr var en tävling men nu en virtuell broschyr, är att konstatera hur de traditionella nordiska jazzrollerna har förändrats. Varje band hade en halvtimme tid att visa vad de går för. Ända från Island kom Aurora, en rivig kvartett som spelar med rockattityd. Även styckena rockade; enkla bitar, fast med oförutsägbara rytmer. Bra spelat och stor utvecklingspotential finns, så vitt materialet får mera kött på benen.
Intressant är att Danmarks bidrag till marknadsföringsevenemanget representerades av en frijazztrio. Liksom att det norska bidraget lät betydligt mycket tyngre och amerikanskt. Rollerna förändras; tidigare var dansk jazz framför allt känd för traditionsbundenhet, kanske på grund av att så många stora jazznamn från USA trivdes på Tivoli. Den norska jazzen är ju å sin sida ett begrepp – som längre ridit på till exempel Jan Garbareks fjordtoner.
I den danska fritrion Musik för hemlösa, som rytmiskt bjöd från halvrubato till rubato, spelade den utmärkta saxofonisten Signe Emmeluth. Det gick långt i Ayler/Coleman-anda, men i intensiteten kunde man gå några steg längre.
Inga fjordar syntes då norska Krokofant uppträdde. Trion med sax, trummor och en gitarrist, eller egentligen syntgitarrist som använde ett flertal effekter, satte den forna Svenska Gården på knä. Det var energiskt och lät som något som Raoul Björkenheim skulle ha gjort som ung, om det då hade funnits motsvarande elektronik. Trion fusionerade på ett positivt sätt funk, heavy och fri och bjöd på kvällens mest personliga bidrag.
Sveriges bidrag, bandet Intone, var kvällens stiliskt sett kanske minst personliga band, men utförandet var däremot kanske det bästa. Det började som en gammal CTI-skiva, men nådde även andra dimensioner senare. Oskar Stenmarks fylliga flygelhorn matchades fint av Erik Arrelanos fint klingande tenorsax.
Kvällen avslutades av finska Elena & The Rom Ensemble. Så mycket mera Rom än rumänska Elena Mindru finns inte i bandet, förutom Sampo Hiukkanens violin, som nog är en lisa. Men man kan lätt konstatera, att vokalisten Mindru låter live minst lika bra som på den nya skivan Evening In Romania.
Det är tämligen underhållande att begivenheter av detta slag ordnas. Nordiskt jazzsamarbete är ett bra sätt att ge extra syre för denna konstform, som i årtionden har tvinat på våra breddgrader. Men egentligen borde man skapa en permanent turnékarta genom de nordiska länderna.