Musikrecension: Judiskt blod och hjältemod
Israeliska filharmonikerna visade upp en hel del goda kvaliteter i Tammerfors. Men varför väljer man att spela Richard Strauss?
Dir. Zubin Mehta. Beethoven, Mozart, R. Strauss. Tammerforshuset 17.9.
Musik är konst, konst är kultur och kultur är politik.
Fast somliga i det oändliga försöker hävda att musik och politik inte har något med varandra att göra, verkar det i dagens värld allt svårare att skilja de två från varandra.
Om israeliska filharmonikernas chefsdirigent Zubin Mehta i Helsingin Sanomat hoppas att folk bara skulle njuta av musiken, medan Edward Said-akademins pr-chef hoppas att också finländarna skulle bojkotta israeliternas besök i Tammerfors, blir det knepigt. Att bojkotta vore ett politiskt ställningstagande. Att gå på konsert kan också vara ett ställningstagande.
Det judiska samfundets närvaro var stark under filharmonikernas Tammerforsbesök och de flesta kom säkert dit för att hålla på sina egna. De flesta andra var troligtvis där av pur nyfikenhet, uppjagade av idén om att få höra en utländsk orkester och dirigent i Tammerfors. (För de allra flesta finländare kvittar det sedan om orkesterns hemland är, om inte ett krigförande land, så åtminstone ett land med grava militära operationer – nog intresserar vi ju oss också för ryska orkestrar och dirigenter, oberoende av hur nära de står makthavarna och hur mycket hemlandet härjar med sina grannländer. Dialog och förståelse tycks vara honnörsord i kulturlivet i dag.)
Lätt besvikelse
Efter israeliternas konsert rådde en euforisk stämning i Tammerforshuset. Publiken verkade uppblåst och entusiastisk över att ha upplevt något stort. Men för de flesta tycktes konserten ha betytt mera än för mig.
Som huvudnummer hade filharmonikerna valt att spela Ein Heldenleben (Ett hjälteliv), en av Richard Strauss största och maffigaste tondikter, som kan antas teckna en bild av tonsättarens eget liv med dess med- och motgångar. Är inte valet intressant med tanke på att Strauss ibland pekats ut som "den motvillige nazisten" för att han valde att samarbeta med regimen i Nazityskland, trots att han aldrig blev partimedlem?
Intressant är också att israeliterna framförde samma stycke som Staatskapelle Berlin och Daniel Barenboim gjorde på Musikhuset för en dryg vecka sedan. Om folk talade idel prisande om berlinarnas och Barenboims utmärkta pianissimon efter Helsingforskonserten, är det knappast för pianissimona folk kommer att komma ihåg israeliternas tolkning.
Jo, mycket satt som det skulle – israeliterna har bland annat en njutbart enhetlig stråkklang och gediget kunnande i alla instrumentgrupper, bland annat välspelande valthorns- och trumpetsektioner. Men när det gäller detaljerna och samspelet är orkestern långt ifrån perfekt. I solona känns de enskilda instrumentalisterna inte som fullt så starka solister – låt vara att till exempel konsertmästaren Ilja Konovalov (en utseendemässig kopia av Mikko Alatalo) exekverade sitt delikata och intrikata solo med finess i Strauss illustration av sin hustrus komplexa natur.
Mera hjältemod serverades i Beethovens Egmontuvertyr, där Mehta visade flexibelitet med tempona. Inledningen var rätt långsam, men när cellosektionen tog över melodin blev tempot rörligare och mot slutet spelade man rentav triumferande.
Mozarts 40:e symfoni tolkade man med mjuk framtoning – men också med vissa glissandon på sina ställen i violinstämman. Mozart blev som silkeslen bomull – och själv är jag lite kluven. Det var säkert meningen att linda in lyssnaren i en vagga, men fungerade det? G-mollsymfonin är ju en av hans sista och mest sofistikerade symfonier, intelligent och elegant musik – snarare än vaddtuss.
Som bäst tror jag orkestern var i extranumret, Brahms Ungersk dans nr. 5, som tydligen var tillräckligt mycket klezmer för att sätta sprätt på filharmonikerna. Vackert så!