Skivrecension: Att skåda given häst i munnen
Huruvida ordleken (From) IOS To You var medvetet planterad är en bra fråga i kontexten av exakt hur skamlöst U2 egentligen sålt sig till Apple, skriver Janne Strang.
(Island Records/Apple)
Det roligaste ryktet jag hört om U2:s nya gratisalbum Songs Of Innocence var det dolda budskapet U2 SOI som omvänt blir IOS 2U, vilket många pekade ut på Twitter. Albumet dök upp förra veckan, lika överraskande som oombett, i skivkorgen hos samtliga Itunes-användare i världen. Rätt ner i allas datorer och mobiler. Ett dataintrång i klass med NSA.
Huruvida ordleken (From) IOS To You var medvetet planterad är en bra fråga i kontexten av exakt hur skamlöst U2 egentligen sålt sig till Apple.
Eller vem som nu köper, vem som säljer … sådana vulgära begrepp har Bono lämnat bakom sig. Gåvor ska det vara. Gåvor till hela världen. För 77 miljoner euro.
Och alla vinner, förstås. Songs Of Innocence läcktes ut till en halv miljard av Apples närmaste vänner – tidigare kända som kunder – i en digital megautlösning som vd:n Tim Cook kallade “världens största albumsläpp genom tiderna”. Släpp som släpp. Dessvärre måste vi tala om musiken också.
Den är bra.
Den är sannolikt åtminstone tillräckligt harmlös för att 500 miljoner människor inte genast ska stänga ner sina Itunes i ren kränkthet över att Cook och Bono gått och petat i deras jävla skivsamlingar.
“Men hallå, det var en gåva!”
Apple älskar U2 – du älskar U2.
Jag älskade också U2 en gång, för länge sedan. Då körde de titlar som With a Shout (Jerusalem). Nu kör de California (There Is No End To Love). Kunde lika bra ha kallat den Cupertino direkt.
U2 älskar Apple, och det gör du också.
Sängkamraterna gjorde redan lite musik- och teknologihistoria för tio år sedan när Apple hökade ut en speciell Ipod med U2:s hela katalog, för bara femtio euro extra! Vissa analytiker har även noterat U2-samarbetet i IOS 6-utgåvan av Apples Maps-app, där gatorna inte har några namn.
Men musiken, ja …
Man ska ju inte skåda given häst i munnen, men vi kan notera att producenten Dangermouse har trollat fram rätt fräscha sound och vridit upp Bonos avmätt passionerade och framför allt välkända röst tillräckligt högt för att bära upp hela plattan på egen hand. The Edge serverar några vassa gitarrer i första låten, men annars är det inte mycket som sticker ut, inte mycket som stör – garanterad trygg rock för 500 miljoner fester där ingen riktigt bryr sig om musiken längre.
Det kränger till i magen lite när jag klickar på play igen.