Musikrecension: Livsbejakande och dynamisk skapelseberättelse
Haydns magnifika Skapelseoratorium gav mersmak åt Mats Liljeroos.
Radions symfoniorkester och Musikhusets kör. Dirigent: Hannu Lintu. Solister: Sandrine Piau, sopran, Topi Lehtipuu, tenor, Nathan Berg, baryton. Körinstudering: Christopher Bell & Tapani Länsiö. Haydns Skapelsen. Musikhuset 12.9.
Undertecknad, och antagligen många med mig, levde i tron att flytten till Musikhusakustiken skulle innebära en intensivkurs i wienklassicism i allmänhet och Haydn i synnerhet. Så blev det av någon outgrundlig anledning inte, men nu börjar husets orkestrar så småningom vakna till liv.
Bättre sent än aldrig. Inte minst när man kammar hem en sådan veritabel storslam som Hannu Lintu och hans entusiastiska ensembler gjorde i fredags. Haydns magnifika oratorium Die Schöpfung (Skapelsen) är en mastig bit för vem som helst, men Lintu styrde sin skapelseskuta lika målmedvetet som smidigt förbi alla tänkbara blindskär.
Lintu har präntat in sin periodestetikläxa och den lagom nedbantade stråksektionen – korrekt placerad med violinerna på varsin sida podiet och cellorna och kontrabasarna intill första violinen – spelade med minimalt vibrato och föredömligt slank tonbildning och fick ett optimalt understöd av de frejdigt satsande blåsarna och festligt smattrande pukorna.
Tempona var genomgående rappa utan att kännas jäktade och Lintu och hans alerta RSO-musiker tog även väl till vara det rikt varierade partiturets många lyriska passager. Kanske kunde de inledande kaosdissonanserna ha fått en ännu mer mystisk framtoning och måhända kunde det stora C-durtuttit på ordet ”ljus” ha klingat ännu mer himlastormande befriande, men det är trots allt petitesser i en tolkning där så mycket kändes så rätt.
Händelsk färgning
Lintu hade valt att iscensätta skapelseberättelsen som The Creation, alltså på engelska – Haydns uttryckliga önskan var att den engelskspråkiga versionen görs i engelskspråkiga länder – vilket stundtals onekligen gav skeendena en lätt händelsk färgning.
Musikhuskören är inne i en positiv utvecklingsfas och hade oavsett språk gjort sitt parti med samma livsbejakande emfas och dynamiska snärt och även solisttrion var till sin fördel. Experten på tidig musik Sandrine Piau (Gabriel, Eva) klingade just som en ängel från himmelen, Topi Lehtipuus (Uriel) tenor hade märg och fräschör och Nathan Berg (Rafael, Adam) gjorde sina barytonroller med träffsäker emotionell karakterisering.
I den bästa möjliga av världar borde detta få agera startskottet för en gemensam satsning av Radions symfoniorkester, Helsingfors stadsorkester och Tapiola Sinfonietta på att under loppet av, låt säga, tre år göra Haydns sex sena mässor samt hans andra stora oratorium, Årstiderna. Samtliga odödliga mästerverk, som huvudstadspubliken så gott som aldrig får en chans att höra.