Skivrecension: Ambitiös triosatsning
Brittisk-finska Backman-trion presenterar brittiska och finska trioverk på sin debutskiva. Upplägget är mycket intressant
Marcus Andrews, piano, Frida Backman, violin, Ruth Beedham, cello. Verk för pianotrio av Bergman, Ireland, Sibelius, Bridge. (Fuga)
Som kammarmusikalisk genre upplevde pianotrion sina glansdagar under den klassisk-romantiska eran. Haydn skrev till och med fyrtiofem stycken och om klaverets roll först var mer framträdande på stråkarnas bekostnad, etablerades småningom en stil där alla tre instrument – violin, cello och piano – blev mer eller mindre jämbördiga och alla kunde turas om att briljera solistiskt.
Men ännu in på 1900-talet känns trion som en utpräglat romantisk form och det är bara tonsättarna som står stadigast förankrade i traditionen som kan ta till sig formen och utveckla den till något meningsfullt; Ravels, Saint-Saëns och Sjostakovitjs kompositioner är välkända exempel. När brittisk-finska Backman-trion (The Backman Trio) efter fem års musicerande ger ut sin debutskiva fokuserar man på 1900-talskompositioner från Finland och Storbritannien. Upplägget är mycket intressant.
Romantiskt ungdomsverk
Skivans clou är premiärinspelningen av Erik Bergmans (1911–2006) tidiga pianotrio opus 2 från 1939. På något sätt är det sött hur romantisk – än drömsk, än hetlevrad – han ännu låter i detta ungdomsverk. Kanske kan man höra spår av den 19 år äldre Milhaud och 20 år äldre Prokofjev, men också den 80 år äldre Dvorak. Framför allt kan man skönja Ravels röst i bakgrunden (speciellt i Tranquillo-satsen).
På skivan ställs Bergman mot John Ireland, Frank Bridge och Sibelius och den här kontexten känns helt rätt; det är bland annat ur den här traditionen som Bergman utvecklades till att bli den moderna musikens pionjär som han blev.
Ireland och Bridge föddes båda 1879 och skrev sina trion i a-moll respektive c-moll ungefär samtidigt (1906 och 1907). Irelands trio är en kompakt helhet på tio minuter med smäktande fina melodier, även om han inte är lika melankolisk som exempelvis Rachmaninov. Bridges trio är snäppet längre och kanske det mest ambitiösa och krävande av verken på skivan.
Med finns också tre opublicerade Sibeliusstycken, Fantasia JS 209 ur den tidiga Korpotrion (1887), det nätta Andantino i g-moll (1887-88) och det ohämmat karnevalistiska Allegro i D-dur JS 27 (1886). Fantasian är helt klart störst av dessa. Den tjugo minuter långa satsen är kanske inte alla gånger så sofistikerad, men fascinerande med sin mångsidighet. Tidvis bjuder Sibelius på märkliga, häpnadsväckande, förstummande stunder då musiken helt och hållet stannar upp.
Backman-trion grundades 2009 av finländska violinisten Frida Backman tillsammans med brittiska pianisten Marcus Andrews och cellisten Ruth Beedham och efter fem års musicerande har man uppnått en god, rätt hög nivå. Speciellt i Ireland är uttrycket otroligt starkt. Trions debut känns som en ambitiös satsning på en inte alltför ofta spelad repertoar.