Operarecension: Trevande försök till äktenskapskomedi
Alltid när Ville Saukkonen är involverad är upplägget humoristiskt och skruvat. Så också i Cimarosas Det hemliga äktenskapet som visades i Sellosalen.
Regi: Ville Saukkonen. Scenografi och kostymer Tyra Therman. I rollerna Antti Pakkanen, Minna-Sisko Mutanen, Johanna Lehesvuori, Krista Kujala, Ville Salonen, Joonas Asikainen, Joonas Kääriäinen. Ensemble Segreto, dirigent Ruut Kiiski. Sellosalen 5.9.
Domenico Cimarosas Il matrimonio segreto (Det hemliga äktenskapet) är den mest framgångsrika av Cimarosos operor och en av 1700-talets mest framgångsrika komiska operor vid sidan av Mozarts. Urpremiären på Hofburgteatern i Wien i februari 1792 har blivit rentav legendarisk efter att Leopold II i sin upprymdhet strax efter att ha sett föreställningen lär ha beordrat hela ensemblen att uppföra den än en gång. Da capo!
Librettot skrevs av Giovanni Bertati på basis av en pjäs av George Colman d.ä. och David Garrick. Och det är uttryckligen den brittiska kopplingen som inspirerat regissören Ville Saukkonen och scenografen Tyra Therman i regiarbetet. Det brittiska utvecklas i kostymer och karaktärer med till och med en Kling och klang-minnande konstapel som sticker huvudet i sanden när det riktigt kniper. Av det brittiska kommer också föreställningens fingelska namn, The Salainen Avioliitto.
Alltid när Ville Saukkonen, en av vår tids mest produktiva operaregissörer, är involverad är upplägget humoristiskt och skruvat. Trots att den första halvtimmen småtråkig och flera andra haha-passagerar passerar utan större skrattsalvor, har Saukkonen & c:o ändå åtminstone försökt göra det underhållande.
Men det finns något som irriterar mig. Kanske handlar det om kontrasten mellan det professionella och det som bara blir amatörmässigt.
Styrkor och svagheter
Trots att hela ensemblen består av professionella sångare eller långt hunna sångarstuderande, känns den ojämn. Alla har de sina svagheter, men alla har också sina starka stunder.
Johanna Lehesvuori (utbildad i Karleby och studerande vid Kungliga musikhögskolan) och Krista Kujala (utbildad i Karleby och vid Sibelius-Akademin) tillhör de längst hunna och tolkar rollerna som Carolina respektive Elisetta med finess.
Joonas Asikainen (Greve Robinson) är den enda som fått en riktigt humoristisk roll som allt från pellejöns till prima ballerina; han blir till slut föreställningens centralgestalt.
Orkestern spelar intressant nog bättre än vad de enskilda instrumentalisternas kvaliteter ger vid handen. Ruut Kiiski, som tidigare gjort sig känd som kördirigent men nu studerar orkesterledning i Stockholm, kan ett och annat om frasering och tempon och tar fram förvånansvärt fina kvaliteter ur både sångare och orkestern, trots att de falska tonernas antal förblir rätt högt.
På det stora hela blir det som ett trevande försök till äktenskapskomedi, men skojigt så vi så.