Pionjärer på var sin post
Boken om Maria Romantschuks arbete som president Tarja Halonens presschef beskriver en ovanlig tid i finländsk politik. Ovanlig, eftersom det handlar om en tid när kvinnor intog nya positioner i politiken och det var möjligt att tro att den politiska agendan kunde förändras, skriver medieforskaren Anu Koivunen i sin recension.
Samtidshistoria
"Folket som jag hade betraktat som konservativt och intolerant visade sig vara tolerant genom att till sin president välja inte en man som varit statsminister, utan en äldre kvinna som lever i ett samboförhållande, som inte hör till kyrkan och som driver frågor som jämställdhet och minoriteternas rättigheter."
Den nyblivna presschefen Maria Romantschuk vaknade ändå inte upp i ett förändrat Finland dagen efter Tarja Halonens seger i presidentvalet år 2000. Snarare framstår Halonens presidentperiod utifrån dagens inrikespolitiska läge som en historisk parentes. Romantschuks memoarer, författade av Pirjo Houni, tar läsaren till åren då kvinnor intog nya positioner inom inrikes- och utrikespolitik och en period då en politiker som ansåg sig kunna ändra politikens agenda och de statliga institutionernas arbetssätt var möjlig. I dag är partiledarskaran återigen manlig och genus iskall som politisk fråga.
Ei, rouva presidentti (Nej, fru president) beskriver inifrån, från presschefens och presidentkansliets perspektiv, en osedvanlig tid i finländsk politisk historia. Det är nyttigt att påminnas om att Tarja Halonen faktiskt var den första kvinnan precis på alla poster hon valdes till, att historien med kvinnor på politikens topp är så kort. Utrikesministeriet var i sanning en manlig borg innan Halonen blev minister, och det fanns inga kvinnor på understatssekretarnivå. Mänskliga rättigheter var en marginell politisk fråga i tjänstemännens ögon före Halonens minister- och presidenttid.
Boken berör inte politikens innehåll och undviker polemik med Halonen eller hennes kritiker. Boken tar inte som sin uppgift att recensera Halonens person eller tjänsteutövande. Däremot ger den en inblick i det institutionella landskap där Halonen framstod som den främling som Teija Tiilikainen, chefen för Utrikespolitiska institutet, tecknar i sitt mycket kritiska porträtt i samlingsvolymen Presidentti johtaa (Presidenten som ledare, 2013). Medan Tiilikainen kallar frågor som social rättvisa, mänskliga rättigheter, minoriteternas ställning och hållbar utveckling för Halonens "personliga värderingar" tecknar Houni och Romantschuk bilden av en politiker som målmedvetet, trots motståndet eller kanske animerad av det, försökte ändra innebörden i utrikes- och säkerhetspolitiken.
Allt detta beskrivs utifrån Romantschuks perspektiv som först utrikesminister Halones pressekreterare, därefter som president Halonens presschef. Boken är ingen skandalskrift, och erbjuder inga stora avslöjanden eller nyheter. I anekdoter och mellan raderna skymtar de sega manliga strukturerna som belystes ingående i Eveliina Talvities intervjubok Keitäs tyttö kahvia (Koka kaffe, flicka lilla, 2013). Exempelvis nämns tidigare understatssekreterare Jaakko Blomberg som en av de tjänstemän som systematiskt motarbetade Halonen på Utrikesministeriet och ignorerade henne som sin chef genom att handla direkt med statsminister Paavo Lipponen. Det är sannerligen talande om finsk politisk elit och dess värderingar att rykten om Halonen och Romantschuk som ett lesbiskt par spridits länge i svartmålningssyfte.
Det var nämligen inte bara Halonen som var den första kvinna i många roller, det var även hennes medarbetare. Romantschuk blev också den första presschefen någonsin för en president i Finland, och som tidigare journalist mötte hon misstänksamhet och motstånd.
Snarare än nya insikter i Halonens presidentskap erbjuder memoarerna ett stycke mediehistoria. Trots att Finlands president har ett mycket modest kansli och presschefen bara en eller två assistenter – och inte en PR-stab på 60 som Vladimir Putin, enligt boken – blev Romantschuk en av pionjärerna i politikens medialisering: politik görs allt mer på medias villkor, och politisk skicklighet stavas mediestrategi och image. Vem minns inte Halonens kattbilder, de många breven från barn eller mötet med Conan O' Brien som växte från raljerande satir till oväntad draghjälp i Halonens omvalskampanj.
I boken berättas hur Romantschuk författade kommunikationsplaner och granskade presidentens mediala bild. Medieintresset var inledningsvis enormt, och hon ville dra i bromsen, reglera synligheten och portionera ut medieframträdandena så att de tjänade Halonens politiska syften, medan Halonen ansåg sig vara skyldig att ställa upp på det mesta. Ett klassiskt mediestrategiskt dilemma, och det är här Romantschuk ofta sade nej till sin chef. Detsamma hände när Halonen återkommande ville korrigera eller gå i polemik med medier. Såsom bokens titel antyder ser Romantschuk det som presschefens uppdrag att vara en kritisk röst i kabinetten, att spegla den mediala bilden.
Tyvärr är boken fåordig just när det gäller presschefens roll: om bedömningar av medielandskapet, om lyckade och misslyckade strategier för kommunikation hade man gärna läst mer, likaså om de nära kontakterna mellan journalister och politiker som hon ser skiljer Finland från Sverige. Romantschuk deltog visserligen inte i Halonens valkampanjer, men det är synd att hon inte utifrån sitt unika perspektiv vill delge någon egen analys av den politikens medialisering som hon själv bidrog till. Frågan om balansen mellan att vara kommunikatör och spindoktor får inget svar, och historien om politisk kommunikation på 2000-talet återstår att skriva. Ei, rouva presidentti är ett första steg i rätt riktning.
Boken kan emellertid läsas som ett stycke finländsk mediehistoria även ur en annan synvinkel: en generationsspecifik berättelse om en journalists karriär från oavslutade universitetsstudier till anställningar vid Yle och Hufvudstadsbladet, därefter uppdrag som pressekreterare, pressråd och presschef och vidare till chefsposter inom näringslivet och börsbolag. I dag blöder mediebranschen och journalistyrket är ett realistiskt alternativ för allt färre. Romantschuks memoarer beskriver alltså en svunnen medievärld och karriärvägar som inte längre existerar. Samtidigt påminner den paradoxalt nog om att allt fler journalister har flyttat över till andra sidan och i dag arbetar inom PR-bransch och politisk kommunikation.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.