Den gamle och samtiden
Allting var bättre förr. Kvinnorna hade råg i ryggen och i köket doftade det bulle. Husen var byggda av långvirke, de andades och möglade inte bort. Och när ryssen knackade på dörren bjöd den där trestegshopparen till president på brännvin i bastun.
Manus: Karukoski, Tuomas Kyrö. Foto: Pini Hellstedt I rollerna: Antti Litja, Mari Perankoski, Iikka Forss.
Vitsord:
Det är med vägkost som denna som Dome Karukoskis luriga Tuomas Kyrö-tolkning öppnar spelet. Som ceremonimästare fungerar Antti Litjas gubbskrälle och fritidstorpare, en man av den gamla stammen.
Talande är att när karlen faller i källartrappan och skadar höften så krävs det både tålamod och övertalningsförmåga att få honom att gå med på magnetundersökning i Helsingfors (av alla ställen).
Gamlingen inkvarteras hos svärdottern Mari Perankoski men det visar sig snart vara en dålig idé. Hett är det i den pråliga (och upp över öronen belånade) villan, och inte får man kaffe heller.
Nyheterna halv nio är värda en helt egen klagovisa. De var bra mycket vassare så länge Arvi Lind fungerade som nyhetsankare.
En mörk komedi
Om möjligt ännu struligare blir det när svärdottern – i ett desperat försök att hindra svärfar från att putsa stuprännorna (och slå ihjäl sig på kuppen) – låter honom följa med på ett arbetsuppdrag. Underförstått: att utmåla den ryska kunden, en potentiell husköpare, som en KGB-agent är ingen höjdare om man säger så.
Det var förövrigt de goda nyheterna. Betydligt sämre följer när far och son, bokmalen Iikka Forss, får för sig att fälla ett träd på tomten.
Kverulanten (Mielensäpahoittaja) har i offentligheten utmålats som en lättköpt komedi men faktum är att filmen är mörkare än så. Kanske kunde man rentav tala om en svart komedi, för det här är en film som i inget skede fuskar bort sina karaktärer och den därtill hörande generationsklyftan.
När gubben Litja går till attack mot det automatiserade köket (här kommer man att tänka på Jacques Tati), mot kaffe latte och datorfixerade ynglingar, är det inte endast fråga om satiriska slängar från filmmakarnas sida.
Nej, skrapar man på ytan finns den där: rädslan, ångesten och förödmjukelsen. Känslan av att inte kunna orientera sig i ett samhälle som är på väg gud vet vart.
En balansgång
Poängen är att Litja gör plågoriset och gnällspiken med en ärlighet (läs: brutalitet) som gör att skrattet ibland fastnar i halsen. Visst, det var ”kverulanten” och hans vapenbröder som byggde upp det här landet men ger det dem rätt att köra över allt och alla? Att med sin tjurighet stöta bort såväl hustru (Petra Frey, nu ett fall för långvården) som barn.
Frågor som dessa hör inte nödvändigtvis hemma i en komedi men det bör sägas att Dome Karukoski (Lejonhjärtat, Napapiirinsankarit) klarar av balansgången. Som sagt är detta ingen Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann men smårolig, finurlig och vemodig är den, Kverulanten.
Nämnas kan att Litjas rollkaraktär började sin bana inom ramen för radiohörspelet, för att så småningom ta även teaterscenen och bokbranschen med storm. Men det är inget som stör filmberättaren Karukoski, du också med skådespelarna.
Det här är Antti Litjas saftigaste roll sedan 1970-talet när han fungerade som vapendragare för Risto Jarva (Harens år, Mannen som inte kunde säga nej). Vi talar om ett stort och tungt rollarbete, svidande och genuint, levererat med helig vrede och glimten i ögat, långkalsongerna och yllesockorna inte att förglömma.