Bokrecension: Förtalade förnyare
Att se en bra person, förfördelad i sitt eftermäle, bli återupprättad känns utmärkt. Är de två, dubbelt bättre. Precis som med Axel Adolf Laurell (1836–1852) och Bengt Olof Lille (1840–1871).
Svenska Litteratursällskapet
Detta får man uppleva i årets upplaga av Svenska litteratursällskapets årsbok Historiska och litteraturhistoriska studier (nr 89, red. Jennica Thylin-Klaus och Julia Tidigs). Personerna är de två finländska 1800-talsteologerna Axel Adolf Laurell, professor i dogmatik 1836–1852, och Bengt Olof Lille, professor i kyrkohistoria 1840–1871. Bägge hörde till Lördagssällskapet, den krets av unga intellektuella med stora planer för Finlands framtid, som bildades kring universitetet i Helsingfors på 1830-talet. Bland andra Runeberg och Snellman var medlemmar.
Liberala teologer
Laurell och Lille var liberalt tänkande teologer som förnyade sitt ämne och utgående från internationella förebilder strävade efter att göra det till en vetenskap bland andra snarare än till en del av religionsutövningen vid universitetet. Härigenom lade de grunden för all framtida teologisk forskning. Ur den finländska vetenskapliga forskningen har de emellertid bortraderats, frånsett en och annan pejorativ fotnot. I sin högst intressanta artikel E.G. Palmén och 1800-talets svenskspråkiga förnyare av teologin visar forskaren Tarja-Liisa Luukkanen hur det gick till. Mannen bakom verket var historieprofessorn, fennomanen och pietisten friherre E. G. Palmén som 1913 skrev den första – mycket inflytelserika – artikeln om teologins historia vid universitet kring 1800-talets mitt. Utgående från några axiom, bland annat att teologi som inte växer fram ur den ”folkliga” och ”finska” pietismen är värdelös och, som Luukkanen visar, utan att fördjupa sig i deras forskning och föreläsningsmanuskript, hänförde Palmén Laurell och Lille till historiens soptipp.
Det var förstås illa. Men det verkligt intressanta är att Palméns tidsbundna och ideologiskt grundade uppfattningar under hundra år har traderats vidare av teologiska forskare. Luukkanen påpekar att de fortfarande förekommer i den litteratur dagens teologiestuderanden förutsätts läsa. Ett memento för varje forskare att gå till källorna!
Kärrets sångare, jubileer
Också annars är HLS, som vanligt, högst intressant läsning. Claes Ahlund, professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, uppmärksammar den åsidosatta österbottniska poeten Joel Rundt (1879–1971) som naturdiktare. Å ena sidan var Rundt en del av den rörelse med Arvid Mörne i spetsen som ville skapa en specifikt finlandssvensk platsens poesi och därmed vara med om att skapa en specifik minoritetsidentitet. Å andra sidan hade han helt egen profil. Han avstod från både en Mörnes vågstänkta skär och en Tegengrens solljusa slätter. Den introverte och finstämde Rundt var kärrets, myrens och tjärnens sakkunniga sångare med öga för just den biotopens särpäglade biotop. Han framstår som en föregångsman i sin värdering av den natur som inte i första hand är människan till nytta; dessutom var han en god sonettsmidare som det är ett nöje att läsa.
Temablocket i årets HLS handlar naturligtvis om Tove Jansson. Björn Sundmarks artikel om Janssons serieestetik, Sirke Happonens om viktiga teman hos illustratören Jansson, Boel Westins ingående läsning av Sent i november, Maria Antas studie av könsrollerna i Bildhuggarens dotter och Tuula Karjalainens genomgång av Janssons knaggliga bana som målare bildar en utmärkt helhet för den som vill fördjupa sina kunskaper bortom jubileumsståhejet.
En annan jubilar är Guss Mattsson som avled för hundra år sen. Clas Zilliacus kunniga och spirituella årsfestföredrag, som nu trycks fokuserar bland annat på journalistiken som förutsättning för Mattsons bejublade I dag-kåserier. Lägg ännu till Krister Nordbergs artikel om den politiska diktens ömtåliga situation i det Sverige som under 1800-talets början lade om sin kurs från stormaktspolitik till inriktning på Skandinavien så har man läsning för ganska många givande kvällar.