Musikrecension: Stand-up-standards på Viapori jazz
På Sveaborg jazzade man både profant och sakralt på lördagskvällen. I Tenaljen von Fersen uppträdde Marzi Nyman som sjöng standardlåtar varvade med humor. I kyrkan gjorde Johanna Försti gospel av både spirituals och poplåtar.
Viapori Jazz. Sveaborg 30.8.
Då Nyman, som oftare uppträder med elgitarren runt halsen, seglade a cappella runt melodin, inom och utom tonarten i I’ve Got You Under My Skin funderade man nog hur detta sluta skall. Men det slutade perfekt, då Nyman avslutade temat. Pianisten Seppo Kantonen klinkade in startskott för bandet i samma tonart som Nyman avslutat i.
Förutom Kantonen fanns i bandet Teemu Viinikainen, gitarr, Jori Huhtala, bas och Jussi Lehtonen, trummor. När bandet kom i gång fortsatte Nyman med scatsång. Det blev mycket ordlös sång, eller egentligen sång på rotvälska under kvällen.
Musikalisk kameleont
Nyman är musikaliskt en kameleont, som uppträtt med såväl storband som symfoniker samt som organist i Sveaborgs kyrka. Det är svårt att säga vilken som är hans bästa sida, eftersom de flesta sidor verkar så bra.
Som jazzcrooner sjunger han som jazzinstrumentalister brukar. Scatpartierna blir verkliga improviserade solon och han följer inte alltid sångpedagogernas direktiv, vilket resulterar i ett personligt och intressant sound. Scatsolona kunde idémässigt jämföras med Chet Bakers, men Nyman har ett röstmaterial och omfång av en helt annan kaliber. Även tempona var tidvis sådana, att Baker skulle ha trillat från pallen. Till klangen låter Nyman mer som till exempel Kurt Elling, även om renheten inte riktigt når upp till samma nivå.
Kantonen hade arrangerat balladen Body and Soul och trimmat upp låten till snabbt tempo vilket fungerade överraskande bra, särskilt med pianistens läckra blåsarmässiga solo. Charlie Parkers Confirmation var en av konsertens höjdpunkter. Nyman sjöng det intrikata temat fint och fortsatte med scat. Gitarrsolot kompades med vokala basklanger, vilka även användes i en duodel med Huhtala i Autumn Leaves. I övrigt blev höstlåten en ren parodi. Överhuvud balanserade man tidvis mellan parodi och pastisch, fast skickligt och oftast lyckat.
Efter Giant Steps, med gitarr- och scatsolo i svindlande tempo, lade man succémässigt punkt med en ovanligare standardlåt, I'm A Dreamer, Aren't We All? Tjugotalslåten spelades i gammaldags stil med fyra slag i takten från pianot, men extra kul blev det då Lehtonen spelade ett modernistiskt trumsolo över det mindre modernistiska kompet.
Johanna Försti sjöng med övertygande röst i afroamerikansk stil, kompad av Mikko Helevä vid Hammond C-trean, Ville Herrala, kontrabas och Abdissa Assefa, slagverk. Kompet gjorde så gott de kunde, men kyrkans efterklang på ca 7 sekunder sammanblandade ljudet till en skarp gröt i de snabbare styckena. Trots det var I Still Haven't Found What I'm Looking For, I Shall Be Released och särskilt Heleväs och Förstis Duke-duo Come Sunday njutbara. I de snabbare bitarna började ekot spela spratt i öronen. I bakersta raderna av den proppfulla kyrkan var det omöjligt att höra om musikerna ens var i samma låt.