Musikrecension: En helkväll med Kimmo
Kimmo Pohjonens 50-årskonsert på Helsingfors festspel blev som ett dignande smörgåsbord. Pohjonen själv var en succé medan Kronoskvartetten blev en riktig besvikelse.
Festspelstältet 26.8.
Det ska sägas med en gång: Kimmo Pohjonen är en unik konstnär. Han har hittat sin egen grej och fortsätter sin ständiga resa mot nya upptäckter. I mitten av augusti fyllde han femtio år och i födelsedagsfirandet ingick en konsert i Festspelstältet med en rad aktuella kompanjoner.
Jag har inte alltid haft hemskt lätt för att greppa det pohjonenska vad gäller själva musiken (hans scenkarisma kan man ju inte undgå att bli tagen av). Men under årens lopp har jag lärt mig att uppskatta hans minimalism vad gäller det musikaliska materialet. Javisst, en låt kan kretsa fram och tillbaka mellan ett par sekvenser i all oändlighet. Men poängen är inte vad Pohjonen spelar utan hur han spelar det: intensiteten, driven, kraften, rytmen. Han är också en mästare på långa stegringar – att bygga upp något så småningom, från smått och intimt till bombastiskt magnifikt. Och i och med att det musikaliska innehållet ibland är rätt knappt tilltaget finns det utrymme för att ta in allt det andra.
Från oväsen till lyriskt
50-årskonserten i Festspelstältet blev ett smörgåsbord av det ena och det andra. Pohjonen inledde ensam på sitt dragspel, som för en gångs skull faktiskt lät som ett traditionellt dragspel med allt vad det innebär av kopplingar till krigstida schlagers, stämningar från dansbanorna ... Här visade Pohjonen sina mjukare sidor, innan han släppte loss effektmaskineriet och fick dragspelet att klinga som en dånande orgel. Motorljuden från det fascinerande projektet Earth Machine Music fanns med i ett kort soloavsnitt – under det ytliga oväsenskalet finns det musik. Denna gång imponerade speciellt Pohjonens fördomsfria och direkta röstanvändning.
Bland musikerkollegerna noteras speciellt Pohjonens parhäst de luxe sedan många år, Samuli Kosminen, med både elektronik, effekter och traditionella trummor. Kosminen tycks ha en liknande kreativ vildhjärna som Pohjonen, men fungerar samtidigt som en kontrollerad klippa att luta sig mot.
Pekka Kuusisto är en otrolig musikergestalt, som har en förmåga att stilfullt simma in i vilket sammanhang som helst. Bäst kom han till sin rätt i ett fantastiskt polkapotpurri, där Pohjonen & Kuusisto bjöd på virtuos polka, för att emellanåt segla ut på mer äventyrliga banor och sedan hitta hem igen.
En glad överraskning var att få höra Pohjonen musicera med döttrarna Saana och Inka (trummor respektive gitarr) i musik som hörde till kvällens mest lyriska. Alla tre använde sina röster enkelt men intensivt.
Träiga legender
Återstår den legendariska Kronoskvartetten, måhända kvällens mest efterlängtade gäst. Under sin fyrtio år långa karriär har de ständigt haft öronen på skaft för nya talanger, och intressant är att de ”upptäckte” Pohjonen så tidigt, redan efter hans debutskiva. Den gemensamma skivan Uniko utkom 2011 och hör till mina favoriter vad gäller Kimmo Pohjonen – man ska inte höra honom på skiva, man ska uppleva honom.
Med Kronos tycks det vara tvärtom, i fortsättningen lyssnar jag hellre på dem på skiva. Live gjorde de ett rätt så träigt intryck. Utan kvartettens pionjärarbete skulle säkert många saker i musikvärlden se annorlunda ut, men åtminstone i kväll var både hantverket och uttrycket en besvikelse. Så här tjänstemannaaktigt får man inte behandla rytmer! Speciellt då kvartetten spelade utan Pohjonen & Kosminen var pulsen helt försvunnen, och även i tydligt rytmiska ostinaton svajade den märkbart. Den som tror att så kallade klassiska musiker inte förstår det här med groove fick definitivt vatten på sin kvarn.
Timo Alakotila hade arrangerat nytt material för Pohjonen, Kosminen & Kronos, rätt melodiskt och rörligt sådant, med starkare spelmansstämningar än tidigare. Pricken över i:et var döttrarna Pohjonens sångröster som svävade ovanpå det hela, eteriska men intensiva. På slutet kom en efterlängtad Pekka Kuusisto tillbaka, tog upp sin elviolin och levererade några rytmiska kaskader med absolut perfekt timing, med schvung, karaktär och personligt uttryck – och klådde Kronos med hästlängder. Så ska det låta!
Kimmo Pohjonens andra 50-årskonsert går av stapeln i Tammerforshuset 26.9. Bland gästerna finns Ismo Alanko, Minna Tervamäki och brottare från Helsingin Nelson.
Dokumentärfilmen Soundbreaker om Kimmo Pohjonen rekommenderas varmt! Tillgänglig även som app för tablettdator.