Musikrecension: Lauries sövande sömnpiller
Ett par toner hit eller dit hade inte räddat Laurie Andersons konsert i måndags, för hela konceptet var urtråkigt.
Helsingfors festspel. Musikhuset 25.8.
Det var säkert många som höll på att gå i taket av glädje, entusiasm och iver när Helsingfors festspel utannonserade att artisten Laurie Anderson skulle komma till stan. På menyn stod bland annat Landfall-konserten med Andersons kompositioner skrivna för henne själv och amerikanska Kronos-kvartetten.
Min kollega Vesa Sirén på Helsingin Sanomat var inte sen med att i går gå ut med nyheten om att Laurie Anderson varit en aning missnöjd med sig själv efter måndagens konsert på grund av en och annan felspelad ton i början av konserten.
Själv tror jag inte att en eller ett par rättspelade toner hade räddat något för hela konceptet kändes urtråkigt. Givetvis är det möjligt att jag inte tillhör målgruppen eftersom jag är född för sent och aldrig har vaggats till sömns till tonerna av denna experimentella konstnär vars musik hamnar någonstans i gränslandet mellan pop och konstmusik. Dock hade man önskat sig en lite skarpare udd.
Till konsertens intressantaste inslag hörde användningen av texten. Styckena eller låtarna fick ofta rubriker eller ingresser och blev till små berättelser om olika ting. Över alltsammans hängde orkanen Sandy som härjade i New York medan Anderson höll på att finslipa verket.
Bakom scenen fanns en stor vit duk, där först enskilda ord projicerades, sedan meningar och till slut väldiga textmängder i en hastighet som gjorde att texten knappt gick att uppfatta. Och en stund senare blandades traditionella latinska bokstäver med allehanda symboler som främst kändes bekanta från en gammal Commodore 64. Tänka sig att folk alltjämt kan stå en timme på scenen och underhålla sig med att dekonstruera text.
Musikaliskt kändes många av Andersons lösningar för elviolinen och den akustiska stråkkvartetten vars ljud processerades i en dator helt intressanta, även om helheten blev onödigt långrandig.
Kronos-kvartetten har fått en rätt intressant status inom klassiska musikkretsar: en stråkkvartett som ofta i högst välmenande anda förs fram som experimentalister och mönsterelever. Tunga tonsättarnamn skriver ny musik som Kronos uppför och bland annat därför belönades kvartetten med Polarpriset 2011.
Ändå kan jag inte undgå tanken på att experimenterandet blivit ett självändamål för kvartetten. Ibland vore det kul att som lyssnare bli klok på varför vissa musiker tar till vissa lösningar. Och vad de egentligen vill säga.