Jörn Donner: Son och far
I Jörn Donners nya roman rör sig gestalterna i ett gammalfreudianskt patriarkalt universum. Inget fel med det – problemet är att texten inte bjuder på något utifrånperspektiv utan ständigt bekräftar huvudpersonens fantasier, anser recensenten Julia Tidigs.
ROMAN
Schildts
Med Son och far har Jörn Donner återvänt till romanen. Son och far – Donner har tidigare gett ut Far och son (1984) – har undertiteln ”Historien om ett brott”. Ett rent konkret brott finns också: affärsmannen David Anders blir skjuten och ryggmärgsskadad. Men romanen har framför allt själslig och kroppslig kris och utveckling, samt familjerelationer, i fokus.
Här finns både fäder och söner, tre generationer män med det från Donners produktion välbekanta efternamnet Anders: Simon, David och Erik. Inledningen sysselsätter sig med den unge journalisten Erik, som efter föräldrarnas bittra skilsmässa förlorat kontakten med fadern och plötsligt känner ett behov av att söka upp honom. Men rätt snabbt flyttas fokus till romanens absoluta cent-rum och medelpunkt: David.
David är i själva verket titelns far och dess son, dess man, människa och älskare, och Simon och Erik visar sig mest vara redskap eller speglar för David. Fadern Simon står framför allt för en längtan efter sammanhang och en känsla av mening, något förbundet med hans krigserfarenheter. Erik är sin faders son. Båda saknar de förmågan att relatera till kvinnor annat än sexuellt, något som för Erik även sträcker sig till den egna tvillingsystern.
Besatt av sin sädesvätska
Davids liv före olyckan kännetecknas av välstånd, stort frihetsbehov och mobilitet, ”ett liv på två ben, frihet att gå och komma när han vill”. Men detta liv avbryts abrupt i samband med skottskadan, och David upplever ett inre tvång att isolera sig för att se om han kan leva, överleva, i detta nya tillstånd. Kan man skapa sig själv på nytt, eller släpar man alltid runt på samma gamla jag?
Bokens andra del berättas i jagform, skildrar rehabiliteringsprocessen och det nya livet, och är den del av romanen som fungerar bäst. Son och far flirtar med den från film bekanta genren ”cynisk äldre man finner ny livsmening med hjälp av en udda skara vänner” – men avviker ändå från den. Här rör vi oss på djupare vatten.
Det visar sig att Davids – och bokens – mentala universum är ett gammalfreudianskt sådant, där den patrilineära principen är allenarådande och för med sig allt från dödsskräck och oidipala fantasier om fadermord till incest och en längtan om uppgående i modersfamnen. Ord som ”frigid” används som om det senaste halvseklet aldrig funnits, och David är besatt av den egna sädesvätskan samt vad kvinnor kan tänkas vilja göra med den.
Låst vid ett perspektiv
Till en början är det fascinerande, och självfallet innefattar en kris av det slag David upplever även sexualiteten. Skildringen av hur assistenten ”Lotta” tar hand om honom, blandningen av förnedring, frustration, omsorg och omtanke, är intressant. Men vartefter boken framskrider blir det tröttsamt. Kvinnorna visar sig vara obegripliga labila kvinnovarelser som antingen vill äga David (t.ex. i form av ett barn) eller drivs mot självuppoffring och självutplåning. När den obildade unga kvinnan tillfredsställer den äldre mannen sexuellt och han i gengäld bildar henne litterärt blir det bara för mycket maskulin fantasi över det hela. Replikväxlingar som ”Är du kär i henne?” / ”Kanske, kanske lite, som man älskar ett barn”, är talande.
Fast dessa, och liknande, invändningar skulle den fiktive David Anders själv utan tvivel avfärda som en sur feminists prydhet.
Problemet är att vi aldrig får veta mer om de övriga karaktärerna än vad Davids intresse tillåter. Boken är låst vid hans perspektiv och hans röst, oavsett om berättelsen pågår i första eller tredje person. Och David är inte särskilt intresserad av andra människor för deras egen skull. Det blir därmed svårt att skilja de and-ra karaktärerna som gestalter från dem som föreställningar/fantasier hos David.
Möts i galghumor
För tydlighetens skull: Det är inget som helst problem med en skildring av en dylik man och ett dylikt tankesätt, det kan vara nog så intressant. Problemet är snarare att romanen inte bjuder på något utifrånperspektiv, utan snarare ständigt bekräftar Davids fantasier som sanning. När han till exempel fantiserar om att Erik skulle åtrå hans älskarinna, visar det sig förstås vara fallet. Också älskarinnan Maria svarar på fantasin: ”Bör man överta sonen när fadern är död?”
Eftersom boken är låst vid David och hans (brist på) självinsikt, trauman och fixeringar, vad han vill och inte vill berätta, är det mycket som förblir vagt. Son och far kännetecknas av en viss hattighet, som inte utgör en fungerande gestaltning av ambivalens. Vissa partier fungerar riktigt bra, and-ra bjuder på lösryckta meningar staplade på varandra.
Här finns också en historisk och samtidspolitisk dimension, särskilt i bokens avslutning. Men mellan den och Davids jagproblematik knyts för få förbindelser. I skildringen av det politiska borde romanen ha blivit mer konkret, i stället för att leverera plötsligt inkastade tolkningar som läsaren förväntas acceptera.
Bäst fungerar Son och far i de passager som präglas av en viss galghumoristisk, brutal ärlighet, ett slags cynisk komedi. Det är där fäderna och sönerna i viss mån kan mötas, och överskrida de roller tagna ur en antik tragedi som de har blivit tilldelade.