När Sovjetunionen blev Ryssland
Fröet till dagens konflikter runt Krim och Ukraina såddes när Sovjetunionens upplöstes under kaotiska former. Det fanns inget rum för eftertanke under maktkampen mellan Gorbatjov och Jeltsin. Pär Stenbäck har läst ambassadör Örjan Berners nya bok om det viktigaste vägskälet efter andra världskriget.
Ryssland
Vem var sist och slutligen Sovjetunionens dödgrävare och hur förlöpte begravningen? I dag är det många som inte längre kan svara på den frågan. Om man kan utpeka en enskild person, så nämns Michail Gorbatjov, hyllad i väst och föraktad i sitt hemland.
Det finns många anledningar att gå tillbaka till de dramatiska åren 1990 och 1991. Händelserna i och runt Ukraina kan ses i ljuset av den omvälvning som då skedde och som fortfarande kastar sin långa skugga över Rysslands motiv för dagens agerande.
När Sovjetunionen gick i graven var Örjan Berner Sveriges ambassadör i Moskva. Erfaren, ryskkunnig och aktiv fick han genomleva brytningen med det sovjetiska arvet och umgås med både de gamla och de nya makthavarna i Kreml. Boken "Härskarna i Kreml. Från Gorbatjov till Putin" som utkom i veckan, bygger på hans minnesanteckningar.
Alltså: Vem hade den största "skulden" för Sovjetunionens sammanbrott? Enligt Berner kämpade Gorbatjov in i det sista för att bevara unionen och behålla kommunismen, dock reformerad, som dess sammanhållande kitt. Men han var obeslutsam, vinglig och i många stycken orealistisk i sina förväntningar. Det är alls ingen vacker bild av ledaren Gorbatjov som Berner målar upp. I väst minns vi ju mest Gorbatjov som mannen som gjorde slut på det kalla kriget, som lät Berlinmuren falla, Tyskland enas och som upplöste östblocket. Pratsam var han, men han ville det bästa och älskade den popularitet han uppnådde i väst.
Men han avlivade alltså inte Sovjetunionen; på sin höjd var han läkaren som gav fel diagnos. När Berner i sin dagbok redovisar för de djupa klyftor som Gorbatjovs politik skapade i det sovjetiska samhället, är det svårt att förstå att konvulsionerna inte ledde till öppet inbördeskrig eller till flera militärkupper än den som slutligen bekräftade Sovjets och kommunismens hädanfärd.
Visserligen utbröt det strider i unionens randområden, i Centralasien och Tjetjenien. De ännu i dag frusna konflikterna uppstod i Transnistrien och Nagorno-Karabach. I de stora ryska städerna hade de demokratiska krafterna övertaget, på landsbygden de konservativa. Under vårvintern 1990 hölls val, de baltiska sovjetrepublikerna förklarade sig självständiga. Boris Jeltsin avancerade till ordförande för Högsta Sovjet.
Nu tilltog maktkampen mellan de båda herrarna. Jeltsin agerade främst inom ramen för Rysslands folkkongress som förklarade Ryssland suveränt i juni 1990; i juli lämnar Jeltsin kommunistpartiet. I september rapporterar Berner hem att "läget ... är revolutionärt". Ekonomin är körd i botten, livsmedlen tryter, utlandsskulden är enorm, republikerna går mot självständighet med Ryssland i spetsen. Det ryktas om att KGB och militären ligger i beredskap, men moralen är låg efter reträtten från Afghanistan.
På hösten får Gorbatjov Nobels fredspris, vilket utlöser bittra kommentarer i hemlandet: Tyvärr var det inte ekonomipriset! Den konservativa opinionen blir starkare, Gorbatjov vacklar medan Jeltsin stöder ett radikalt ekonomiskt reformpaket. Irak invaderar Kuwait. Gorbatjov försöker förgäves medla, men i januari 1991 slår USA till, med Moskvas stöd. Utrikesminister Sjevardnadze avgår i december efter att ha varnat för annalkande diktatur.
I januari 1991 pressas den försvagade Gorbatjov att ingripa militärt mot Baltikum, men Jeltsin ställer sig på balternas sida. Han åker till Tallinn och uppmanar ryska soldater att inte lyda order! Men blod spills i Vilnius, Gorbatjov kritiseras, hundratusentals demonstrerar i Moskva och han retirerar. Det är allt skäl att komma ihåg att det inte bara var president Koivisto som var återhållsam till en baltisk lösrivning. Många andra länder varnade dem; Vilnius blev ändå vändpunkten.
Ukraina då? Där trodde man att ett fritt Ukraina skulle bli en ekonomisk framgångssaga, veteboden med den tunga industrin i öster. Så blev det inte, men till en början var ukrainarna rätt eniga. I Moskva ansåg de flesta att Krim i så fall borde återbördas till Ryssland, men både Gorbatjov och Jeltsin vägrade ändå att ta till våld i den frågan.
Så kom då den kupp som det länge ryktats om, i augusti 1991. Men ledarna var obeslutsamma och den kollapsade oväntat lätt. Jeltsin blev de demokratiska krafternas hjälte och Gorbatjov fick lov att medge att han varit för godtrogen i valet av konservativa ministrar. Jeltsin tar över och i december fälls dödsdomen över unionen. Det sker utanför Minsk när Jeltsin, Ukrainas Kravtjuk och Vitrysslands Sjusjkevitj den 6 december (!) i hemlighet förklarar unionen upplöst. Typiskt nog meddelar Jeltsin först president Bush d.ä. detta, därefter ringer man upp Gorbatjov.
En av ambassadör Berners trogna sagesmän, Gennadij Burbulis, god demokrat, berättar att det blev helt klart att Ukraina inte tänkte stanna i unionen. Ukrainarna hade röstat den 1 december, 89 procent var för självständighet. Gorbatjov protesterade och de republiker som inte hörts var missnöjda, men fick nöja sig med den lösa Organisationen av Suveräna Stater, OSS. Michail Gorbatjov avgick den 25 december och Ryssland ärvde i stort sett alla Sovjetunionens maktsymboler: FN-platsen, kärnvapnen etc.
Efter denna väldokumenterade repetition av unionens svanesång kan läsaren bara konstatera att demokraten Jeltsin därefter sicksackade mellan fraktionerna för att slutligen hamna i de konservativas klor. Hälsoproblemen, alkoholen och maktkorruptionen medverkade. Att KGB-chefen Vladimir Putin blev hans efterträdare får väl anses bero på ledan över den politiska och ekonomiska oredan under 90-talet.
Styrkan i Berners bok ligger i redovisningen av samtalen med männen i och runt Kreml. Händelserna efter 1993–94 återberättas mera schematiskt och ganska neutralt. En svaghet med boken är de många upprepningarna; dessa diplomatiska memoarer har sannolikt skrivits under tidspress. Pensionerade Örjan Berner verkade för övrigt som t.f. ambassadör i Helsingfors 2012, enligt traditionen att man i Finland bör kunna Ryssland. Och det kan han, med besked, ty han var med.
Pär Stenbäck
Skribenten är minister.