Musikrecension: Tre ryssar och en kanadensare
Tre ryssar och en kanadensare. Det var vad anrika Toronto Symphony Orchestra bjöd på i tonsättarväg i samband med sitt två dagars gästspel vid Helsingfors festspel. Eventuellt är den ryska kopplingen inte fullt så långsökt som man först kunde tro.
Dirigent: Peter Oundjian. Solist: James Ehnes, violin. Vivier, Tjajkovskij, Rachmaninov, Sjostakovitj. Helsingfors festspel, Musikhuset 21 & 22.8.
Peter Oundjian, som 2004 efterträdde Jukka-Pekka Saraste efter att orkestern varit utan chefdirigent i tre år, tycks ha en nära och fruktbar relation till den ryska estetiken och orkestern klingade flott och engagerat oavsett om det gällde romantik à la Tjajkovskij eller suggestiva tonfresker à la Sjostakovitj.
Att, som i programbladstexten, påstå att Torontosymfonikerna är en av världens ledande orkestrar är ändå att ta i. Själv skulle jag trots allt vad klangkvalitet och teknisk precision anbelangar placera Montrealsymfonikerna först bland kanadensiska orkestrar, men TSO är en seriös utmanare som i sin bästa stunder håller en gedigen internationell nivå.
Ruggiga revolutionsstämningar
Europaturnén startade i Wien för en dryg vecka sedan och avslutas i dag i Reykjavik och Helsingfors är det enda stället där man gör Sjostakovitj. ”Stämningsfull och lättsam kväll” kallades den sena fredagskonserten på festspelens hemsida och stämningsfull kan man väl skriva under. Alla former av lättsamhet lyser däremot med sin frånvaro när konsertens enda nummer, kuriöst nog, råkar vara elfte symfonin.
Den timslånga monoliten, som pejlar revolutionsstämningarna 1905, hör kanske inte till Sjostakovitjs allra starkaste kreationer i genren, men det ruggigt expressiva tonspråket kryper in under skinnet på en. Så inte minst i Oundjians starka tolkning. Tempona var, särskilt i första satsen, olycksbådande långsamma men fungerande och han visste precis när och hur han skulle sätta in de optimala dramatiska stötarna.
Orkestern verkade, även om det går att utvinna ännu mer hårresande effekter ur partituret, vara helt inne i det stilistiska idiomet med mängder av mustiga färger på paletten. Samma gällde i torsdagens framförande av Rachmaninovs sista, och bästa, orkesterverk Symfoniska danser, även om greppet här är mer lättfotat. De sprakande rytmerna satt som gjutna utan att man för den skull missade den oemotståndliga nostalgi som genomsyrar hela verket.
Hisnande konstnärliga visioner
Den kanadensiska musiken hade, skojigt nog, inte heller glömts bort. Claude Vivier, Kanadas främsta tonsättare i modern tid – enligt Ligeti sin generations bästa franskspråkiga tonsättare – utvecklade hisnande originella konstnärliga visioner, som aldrig till fullo hann blomma ut innan han kort före sin 35-årsdag 1983 mördades av en manlig prostituerad i Paris.
Den döds- och kosmologifixerade Vivier tog under sina sista år starka intryck av bland annat sydostasiatisk musik och orkesterverket Orion, skrivet 1979 för Montrealsymfonikerna och Charles Dutoit, låter inte som något annat jag hört. Vivier studerade för Stockhausen men Messiaen ligger närmare hans klangligt och uttrycksmässigt unika musikaliska universum, som tycks ha förmågan att böja sig i snart sagt vilken riktning som helst.
Samtidsmusik tycks vara en lika naturlig del av TSO:s vokabulär som Tjajkovskij, vars violinkonsert kan förefalla som ett fantasilöst programval. När man hör ävenså kanadensiske James Ehnes version är man dock beredd att förlåta allt. Här har vi en sannskyldig virtuos, vars hisnande tekniska kunnande aldrig känns som ett självändamål utan helt och hållet är underordnat den sällsynt smakfullt utmejslade helhetstolkningen.