Med Oblivia i rymden
Ka-Boom har mindre text än Oblivias tidigare föreställningar, är mer öppen för tolkningar och ger mer plats för rörelse, ljus och ljud.
Idé, text, dramaturgi: Meri Ekola, Timo Fredriksson, Monika Hartl, Magnus Logi Kristinsson, Anna-Maija Tervävä, Annika Tudeer, Juuso Voltti. Ljus: Meri Ekola. Ljud, musik: Juuso Voltti. Dräkter: Monika Hartl. På scenen: Timo Fredriksson, Magnus Logi Kristinsson, Anna-Maija Terävä, Annika Tudeer.
Oblivias premiär under Helsingfors festspel på Mediecentret Lume 18.8.
Det kunde vara en nattklubb med monoton housemusik, folk som passionerat vevar knytnäven i luften eller trummar musikens takt med händerna, lite som om de dribblade en osynlig basketboll på dansgolvet.
Performancegruppen Oblivia lyckas än en gång lösgöra alldagligt, tafatt mänskligt beteende från sitt sammanhang och ta det till en ny, finurlig nivå på scenen i sitt nya verk Ka-Boom.
Föreställningen utgör den tredje delen i gruppens mammut Museum of Post Modern Art (Museet för postmodern konst), där ännu två delar återstår. Titeln Ka-Boom syftar på en stor smäll, och det är uppenbart att vi rör oss i ett slags postapokalyptiskt landskap, där något avfyrats, ödelagts och nu gror på nytt.
I programbladet beskrivs estetiken som ”retrofuturism” och visst är det en avskalad, nostalgisk framtidsvision som breder ut sig på scenen. Ljusdesignern Meri Ekola och ljuddesignern Juuso Voltti har skapat en vacker och underfundig scenbild med ödesdigert blinkande billyktor som tränger sig igenom det tjocka mörkret, samspelar med rymdljud och den minimalistiska elektroniska musiken. Det är en stämning som är bekant från science fiction-världen – kuslig och lustig på samma gång.
Ka-Boom är inte lika lättillgänglig som den crazyroliga föregångaren Super B från i fjol. Ändå odlas här en särskild varm, nördig Obliviahumor där publiken tilltalas med ett gravallvar som svämmar över i lekfullhet. Till exempel de platta fraserna på engelska som ”It’s a beautiful day!” som personerna uttalar med en tydlighet som om det var fråga om ett hörförståelseprov i engelska. Konstnärernas särskilda scenhabitus bidrar också till komiken: Annika Tudeer tjusar som en kärlekskrank monsterkvinna, Timo Fredriksson som en rörande urman som dunkar sig så hårt i bröstet att huden rodnar. Det är oerhört roligt – vår genialiskt idiotiska värld visas upp i all sin prakt.
Ensemblen, som i år utökats med Magnus Logi Kristinsson och Anna-Maija Terävä, skuttar rytmiskt runt på scenen i Monika Hartls futuristiska rymddräkter och ser ut som små atomer eller näpna figurer i ett datorspel. Föreställningen tycks ställa frågan om vad som egentligen är mänskligt, vad som gör människa till människa. Ja, hon tycker om att dansa, para ihop sig med andra, beskriva sin omgivning, namnge sig själv och dem runtom henne. I en ljuvligt komisk scen springer Magnus Logi Kristinsson frenetiskt runt på scenen, ropar ut hur innerligt han älskar att springa och illustrerar samtidigt den speciella, vrickade relationen människan har till sin kropp – träna, svälta, styra.
Ka-Boom har mindre text än Oblivias tidigare föreställningar, är mer öppen för tolkningar och ger mer plats för rörelse, ljus och ljud. Ett mystiskt, gäckande verk där gruppen än en gång lyckas utöka spännvidden för sin egensinniga värld.