Symbolkrig när Hitler möter elefantguden
Vem har makten över symbolerna och i slutändan offentligheten? Australiska teatergruppen Back to back theatre tar oss på en vidunderlig tur genom indisk mytologi och andra världskriget.
Regi, design: Bruce Gladwin. Text: Mark Deans, Marcia Ferguson, Bruce Gladwin, Nicki Holland, Simon Laherty, Sarah Mainwaring, Scott Price, Kate Sulan, Brian Tilley, David Woods. Ljus: Andrew Livingston. Scenografi: Mark Cuthbertson. Animation: Rhian Hinkley. Musik: Jóhann Jóhannsson. På scenen: Mark Deans, Simon Laherty, Scott Price, Brian Tilley, Luke Ryan.
Back to back theatres föreställning under Helsingfors festspel 19.8.
Den hinduiske guden Ganesh reser till Berlin 1943 för att återta svastikan – ursprungligen en symbol för lycka på det uråldriga språket sanskrit. Guden, med det kännspaka elefanthuvudet, vill stoppa Hitlers missbruk av hakkorset som symbol för sin ideologi, och lyckas i samma veva rädda en judisk pojke från ett grymt öde.
Det låter inte riktigt klokt, ett mischmasch av indisk mytologi och andra världskriget, men när man väl ser australiska Back to back theatres föreställning sveps man fullständigt med i berättelsen. För Ganesh versus the third reich (Ganesh mot tredje riket) är mer än bara saga.
Back to back theatre, grundad 1987, har en ensemble bestående av skådespelare med intellektuell funktionsnedsättning. Föreställningen, som ensemblen skrivit tillsammans med regissören Bruce Gladwin, är ett textbygge med många lager, som framför allt ställer frågor om makt och representation.
Samtidigt som vi följer med Ganeshs äventyr i ett krigshärjat Tyskland (en mäktig Brian Tilley med elefantmask och dånande stämma) spelas en metaberättelse upp scenen. Vi möter en grupp skådespelare (Brian Tilley, Simon Laherty, Scott Price och Mark Deans) och deras ivrige regissör (Luke Ryan) som är mitt uppe i repetitionerna av just den här pjäsen. Personerna är klockrena, gestaltade med humoristisk skärpa, och dynamiken mellan skådisarna och Luke Ryans olidligt speedade regissör resulterar i smart – och ofta svart – komedi.
Visserligen blir det hejdlöst roligt när frågor som ”Vem ska spela Hitler” uppdagas, men ändå finns det ständigt en allvarsam sida. Upprorsmakaren Scott (fräck och fyndig Scott Price) sprider oro när han ställer regissören mot väggen: ”Hur kan vi spela en föreställning om Förintelsen när vi inte vet något om den?”
Det ständiga ifrågasättandet ger – i mitt tycke – Ganesh versus the third reich etisk tyngd. Trots allt är det långt ifrån en självklarhet att göra komedi med Förintelsen som kuliss. Och samtidigt smyger arbetsgruppens perspektiv in. Människor med intellektuell funktionsnedsättning får sällan sin röst hörd i det offentliga samtalet, får sällan själva styra sättet de porträtteras på. Representation är med andra ord en ödesfråga.
Det här är också en vacker föreställning, allt från ömheten hos figurerna till musiken och scenbilden. Målade draperier åker över scenen och tar oss från ödsliga granskogar, brinnande storstäder till en frodig mytologisk tid där allt är möjligt. Scenen på tåget där den judiske pojken (Simon Laherty) förhörs av en tysk strumpförsäljare (Luke Ryan) är i sin tur spänningsmättad som en Hitchcock-thriller.
Verket avrundas med en kamp om symbolerna, kommunikationen och makten över offentligheten. Föreställningen fegar heller inte ut på slutet, utan lämnar oss med ett svek – otäckt, men trovärdigt. Normen och majoritetsperspektivet får inte kolonialisera ännu en berättelse.